Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det kunde man tydligt höra både på rytmen och
tongångarna.
Men så kom han ihåg den sista seglatsen han
gjorde som kronans karl, och när han halkade på släta
däcket på exercisfartyget borta vid Skeppsholmen och
bröt högra benet af sig och fick afsked därför att man
ansåg att han skulle blifva stelbent för lifstiden — afsked
med trettiosex kronor om året i pension.
Det blef annat ljud i skällan, det, och nu var det
slut med de spanska melodierna. Benet blef visserligen
inte stelt för lifstiden, men linkade gjorde han ändå,
och de första par åren efter olyckan var det kinkigt nog
att reda sig på de trettiosex kronorna, i synnerhet som
magen icke tagit den ringaste skada utaf benbrottet.
Per Lars hvisslade en riktig begrafningspsalm, när
han tänkte tillbaka på den tiden, då han än fick gå
som hjälpkarl hos bönderna, än försöka sin lycka som
andre man på en vedskuta — han som seglat både på
fregatter och korvetter och burit namnet »Uscheni» i
bandet på mössan. Men så småningom uppgick
båtsman Rask allt mer och mer i daglönaren Per Lars, och
när så skepparänkan kom och blinkade åt honom med
sitt enda friska öga och talte om att stugan hennes var
skuldfri och att jordlappen var hennes, utom det att
hon hade tvåhundra riksdaler på länssparbanken — ja,
då begrof Rask alla sina spanska minnen och all sin
stolthet som f. d. kronans karl, och som en sannskyldig
Per Lars gick han in på kommersen.
Några sötebrödsdagar fick han just inte, och det
hade han då heller inte beräknat. Det stormade ofta
värre inne i stugan än det någonsin gjorde på den
svåra Spanska sjön, och skepparänkan var ofta nog
värre än själf va kommendörkapten; men Per Lars tog
sitt parti och tänkte inom sig: »det kommer väl min
tid också, och då har jag i alla fall både stugan och
jordlappen».
Och efter öfver tio års väntan kom slutligen hans
tid, och nu var han herre på täppan och i stugan.
Den enda lefvande varelse han delade den med var en
grå katt, ty så mycket råttor fanns det alltid i stugan
och i boden, att den nästan kunde föda sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
