- Project Runeberg -  Från stad och land. Nya verklighetsbilder och berättelser /
357

(1899) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jaså, du tror det?» frågade Jäger, och tilläde efter
en stunds tystnad tämligen snäft: »Men när du inte

på några villkor ville lämna Stockholm, så behöfdes det
väl inga sådana motiv för att hon inte ville låta mig
fara ensam, tänker jag!»

»När jag inte ville?» upprepade fru Helene med
den mest dygdiga förtrytelse. »Det var ju tvärt om
du, Erik, som inte ville att jag skulle utsätta mig för
risken att förkyla mig, så ömtålig som jag är. Om du
nu ångrar att du gjorde den uppoffringen, så är det
sannerligen inte mitt fel, och jag kan så väl förstå att
det är min kära styfdotter som passat på där nere och
intalat dig att det var jag, som inte ville fara. Det är
så likt henne — det är så likt dem alla tre — de
kunna naturligtvis inte tåla att du håller af mig — att
du åtminstone har hållit af mig — ty hur det nu är,
det...»

Med en hastig öfvergång, som skulle hedrat hvilken
stor skådespelerska som helst, utbrast nu fru Helene i
tårar och lutade sig tillbaka i soffhörnet, medau den
hederlige brukspatronen, förtjust öfver hennes
sinnesrörelse, hvilken han naturligtvis ansåg bero på den
varma kärlek, som han trots sin ålder kunde inge en
så vacker och ännu så ung kvinna, gjorde allt för att
lugna henne. Hur besvärligt det än föll sig för honom,
var han till och med färdig att falla på knä vid soffan,
då det lyckligtvis i detsamma hördes en stark ringning
och tjänstflickan anmälde att det var konsul Berger,
som ville tala med brukspatronen.

Med ett: »Jag vill inte se honom!» skyndade fru

Helene upp och in i sitt kabinett, sedan Jäger ömt
kysst hennes hand och hviskat:

»Så mycket bättre! Han ska inte förlora på att
träffa mig ensam !»

Och därmed tog Jäger på sig sin strängaste
svär-farsmin och gjorde sig redo att servera sin trolöse måg
en moralisk bast9nad, som han inte så lätt skulle komma
att glömma. Men om han gjort sig den föreställningen
att det var en botfärdig syndare som skulle inträda
genom den öppnade dörren, så måstg han vid första
anblicken af mägen erkänna att han grundligt misstagit sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:32:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhstadland/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free