- Project Runeberg -  Från stad och land. Nya verklighetsbilder och berättelser /
371

(1899) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hållet otänkbara omständigheten att Lisen kunde tröttna
på att vänta, att hon också kunde känna längtan efter
frihetens förbjudna frukt, gjorde att han måste gifva
sig af till henne; han måste med egna ögon se, om
svärfaderns framkastade antydningar hade någon grund.

När han därför steg ur kupén vid den lilla stationen,
kände han sig mera upprörd i sitt inre än han varit på
mången god dag. och hans sinnesrörelse blef icke mindre,
när han såg att perrongen var tom. Skälet därtill var,
att Lisen å sin sida ville se hur hennes lättsinnige herr
man såg ut, innan hon visade sig, ty på vägen hade
systerns ord kommit för henne igen, och de utöfvade
en verkan, som hon icke kunde emotstå.

Men när hon genom fönstret såg hans sökande
och oroliga blick, såg att det vanliga, öfverlägsna och
trotsiga uttrycket i hans lefnadsglada ansikte gifvit plats
för någonting spändt, någonting allvarligt, som hon
icke varit van att se där, kunde hon inte längre spela
sin antagna, likgiltiga roll, utan skyndade ut emot
honom med lille Sven vid handen, och det blef till det
på perrongen stående landtfolkets förvåning en stor scen
af, med omfamningar och glada utrop, hvilket slutade
med att Berger med pysen på vänstra armen och Lisen
tätt hängande sig fast vid den högra begaf sig af till
vagnen, i hvilken han först satte lille Sven på
fram-platsen och sedan lyfte upp Lisen midt för honom,
satte sig själf bredvid och muntert ropade till Jansson,
som satt och saluterade med piskan:

»Så där ja, gamle hudik! Sätt nu i väg allt hvad
tygen hålla!»

Och när det var gjordt, tog han gossen på sitt knä,
slog sedan armen om sin hustru, kysste dem gång på
gång och ropade ömsom åt dem båda:

»Hör du, Lisen lilla — hör du, Svenpysen, du, ni
få inte kila afsides en gång till, det går jag aldrig i
lifvet in på!»

»Snälla Göran, har du verkligen saknat oss?»
»Visst tusan har jag det! Och så blir det så dyrt
och så tråkigt att alltid äta ute. Någon gång förstås
kan det ha sitt behag — men du då, Lisen, har du
inte saknat mig, du också?»

»Du var ju så mycket borta förut, så det var just

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:30 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhstadland/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free