- Project Runeberg -  Från stad och land. Nya verklighetsbilder och berättelser /
386

(1899) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kraflade sig ner på golfvet, utan att låta hindra sig af
de båda ungas svaga försök att hålla honom kvar, och
skyndade sig ut i förmaket ropande: »Tant Sara! Tant
Saral»

När han väl var ute, återtog Emmy helt sakta, i
det hon lät Gunnar Falk taga plats bredvid sig i solfan
och utan att göra något allvarligt motstånd, när han
lade armen om hennes lif och på samma gång lätt och
varmt slöt henne intill sig:

»Jag borde aldrig gifvit mig ut på den där
skridskofärden. Det var den som är skulden till alltsammans,
och den kommer jag nog att få ångra!»

»Och jag borde aldrig ha burit dig!» hviskade han
och tilläde sedan emellan ett par kyssar: »Men att du

kunde förställa dig så!»

»Och att du kunde vara så blind, att du inte
märkte ...»

»Jag ville det så gärna, men jag tordes inte. Jag
trodde att du var alldeles för stolt och jag alldeles för
obetydlig för att.. . att...»

Och nu blef det en längre paus igen, som slutligen
afbröts utaf Emmy, hvilken, när hon hörde steg ute i
salen, hviskade:

»Släpp mig Gunnar! Vi ska ingenting, säga åt
Sara — ingenting nu i kväll!»

»Det kan jag inte lofva, och det vill jag inte heller.
Hellre tar jag dig på mina armar en gång till och bär

dig ut till henne med detsamma.»

Och Emmy kunde eller ville inte opponera sig, när

hon kände sig upplyftad på de armar, hvilkas styrka
hon pröfvat en gång förut, och stolt af sin eröfrade
lycka dansade han omkring med henne i jublande,
ungdomlig hänförelse — dansade såsom man dansar
endast en gång i sitt lif, utan att något af det
kommande kastar sina skuggor öfver det soliga ögonblicket.

När ban efter en liten stund kom ut i salen med
sin kära börda, ropade gamla Johanna, som kommit in
för att duka kvällsbordet och som nu höll på att släppa
både knifvar och gafflar:

»Jesses då! Har frökna gjort illa sig nu igen?»

»Nej, kära Johanna,» ropade Falk, i det han sakta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:32:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhstadland/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free