Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maria Charlotta Ericson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan som man på skådeplatsen lät allmänheten blifva vitne till
ganska egendomliga uppträden, bredvid dem som författaren hade
arrangerat. Så det bekanta grälet emellan tvenne sångerskor,
hvilka voro rivaler utom scenen, och som interfolierade Mozarts
Figaros bröllop med ganska mustiga invectifver, utbytta mellan
Grefvinnan och Susanna inför öppen ridå. När det icke blef
alt för svårt, skrattade publiken helt godmodigt, — när det
blef for mycket förargelseväckande, kommo direktionerna med
i spelet, och högvakt eller arrest på sitt rum blef mer än en
gång slutet på sammandrabbningarne mellan de hetlefrade
antagonisterna. Ty teatern stod den tiden under slottsrätt, och
betraktades som »kungens borg» — en omständighet som mer
än en gång räddade de manliga artisterna från att få formera
närmare bekantskap med slottskansliet och gäldstugan.
Som ett litet bevis på hvad publiken den tiden lät sig
nöja med och hvad omtyckte skådespelare kunde tillåta sig,
vill jag anföra en episod från fru Erikssons senare år, då hon
uppträdde på dåvarande Mindre, numera Dramatiska teatern.
Det var, tror jag, just i den förut omnämnda
»markisinnan de Vilette» som händelsen passerade. Fru de Maintenon
har der en scen med hertigen af Maine, Ludvig den 14:des
son med markisinnan Montespan, och hertigens roll spelades af
en ung skådespelare, som just vid denna tid böljade eröfra
publikens ynnest, för att om några år blifva en af vår teaters
utmärktheter. Nu hände det ibland fru Erikson, som det väl
alltid händt och alltid kommer att hända en skådespelare, som
icke längre är ung, att minnet sviker och att »mannen i luckan»
måste komma till hjelp. Men i allmänhet van att kunna sina
roller, hade fru Erikson mycket svårt för att »taga sufflör»,
som det heter, — och hvad värre var, hon hade den svagheten
att aldrig vilja visa publiken det något så menskligt kunde
hända henne, som att tappa bort en replik. Så var det äfven
nu. Men hon kände ett knep, som nästan alltid lyckades.
Hon teg helt lugnt, såg i hög grad obesvärad ut, och lät
slutligen medspelaren falla in, på det att åskådarne skulle tro att
det var denne och icke hon sjelf, som råkat komma af sig.
Hon använde sitt gamla knep äfven nu. Sufflören arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
