Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maria Charlotta Ericson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skrek af alla krafter, markisinnan satt lugn och småleende
i sin mjuka fåtölj, och alla ögon från salongen började rigtas
på den stackars hertigen af Maine, som likväl denna gång hade
föresatt sig att gifva sin listiga medspelarinna en lexa. När
derför tystnaden uppe på scenen blef alt mera tryckande,
medan ansträngningarne under golfvet alt mera stegrades, och fru
Erikson slutligen med en uppmuntrande åtbörd vände sig mot
sin unge medhjelpare, liksom hon velat säga: »Men se så, för
all del, var inte rädd, tag sufflör och tala då en gång», — så
gjorde hertigen af Maine en mycket ironisk bugning för den
stolta venster-drottningen af Frankrike och sade helt högt och
med djupaste allvar: »Nej, förlåt mig, det är frun som skall
tala, inte jag!» — Det är mycket lättare att tänka sig
publikens förvåning, markisinnan-skådespelerskans raseri och den
stackars sufflörens förskräckelse, än det är att beskrifva
någondera. Men lexan halp, — efter den dagen kunde markisinnan
scenen med hertigen af Maine utan att stappla på en stafvelse.
Jag har anfört episoden som ett bevis på hvad den tidens
publik kunde tåla och hvad i följd deraf den tidens
skådespelare kunde våga. När sådant kunde ske på en af
hufvudstadens scener, bör det inte förvåna någon att en af landsortens
skådespelare en gång, då han icke hörde hvad hans sufflör
sade, gick fram till luckan, böjde sig ned, tog upp den skrifna
pjesen, läste igenom repliken, lade ner boken igen och fortsatte
sedan sin monolog, som om ingenting passerat. —
Sedan fru Erikson 1855 för sista gången uppträdt som
gäst på den kungliga scenen, der hon firat så många lysande
triumfer, drog hon sig helt och hållet tillbaka från teatern.
Hon åtföljde sin son, som i Düsseldorff studerade
målarekonsten, till denna stad, bosatte sig der och dog derstädes den
21:ste April 1862.
Det porträtt som åtföljer denna korta teckning af hennes
konstnärliga bana, är en efterbildning af det miniatyrporträtt som
sedan många år tillbaka finnes uppsatt i Stora teaterns foyer
och förskrifver sig från hennes mognare år. Något porträtt
från hennes yngre dagar finnes, mig veterligen, icke.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
