Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Ulrik Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ehuru det ekonomiska resultatet visst icke var lysande, var
detta så mycket mera fallet med det konstnärliga, och de två
gå icke alltid, ja icke ens ofta, hand i hand.
Det var nu Torsslow upptog och spelade i stycken sådana
som »Kung Lear», Lucretia Borgia, Clavigo, Klostret Castro,
Ludvig XI, Ringaren i Nötre-Danie m. fl., i hvilka uppräknade
stycken han utförde Lears, Alfonso af Estes, Beaumarchais’,
Kardinal Montaltos, Ludvigs och Claude Frollos roller på ett
glänsande satt. Genom hans eget uppträdande och genom den
anda han visste ingjuta hos sin omgifning, var Mindre teatern
under denna tid utan gensägelse landets första scen, och mer
än en gång drog den kungliga scenen, i de täflingar som ibland
förekommo, det kortaste strået. Så till exempel i »Fritänkarne
i Geneve» som samtidigt gafs på båda scenerna, på den Mindre
under namn af »Calvin i Geneve», så i komedien Sullivany som
under samma namn gafs på båda. Den som minnes Torsslow
från denna tid, kan säkert heller aldrig förgäta hvilka
högtidsstunder hans spel i dessa och andra stycken beredde hans
publik. Det var en skärpa och klarhet i karaktersteckning, en
vexlande rikedom i tal och mimiskt uttryck, en imponerande
storslagenhet i vissa mera framstående moment, en psykologisk
träffsäkerhet när det gälde att gifva färg och form åt abnorma
själsstämningar, lika väl som åt de vanligaste af alla de
affekter, hvilka uppröra ett menniskohjerta, som kommo honom
att adla äfven de mest maskinslagna melodramer till verkliga
konstverk, och som i det goda dramat stälde skaldens innersta
tanke i den klaraste dager.
Den som sett honom i scener sådana som den, då Lucretia
Borghia, i raseri öfver att han vill döda Gennaro, den unge
ädling, som hon älskar utaD att veta att han är hennes son,
reser sig upp framför honom i hela majestätet af sitt gränslösa
hat och hela vidden af sin glödande passion, och utbrister
nästan rytande som en retad tigrinna: »Akta er, don Alfonso
af Ferrara, min fjer de manh huru han å sin sida med
våldsamt tilltvingadt lugn, under hvilket likväl en hel vulkan af
kufvadt raseri sjuder, ställer sig framför henne och uppräknar
alla hennes brott, redogör för all den makt och all den strafflös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
