Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sara Fredrika Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sinnesrörelser, alla de smärtor, som författaren underkastat
sina personligheter, kännas af dem i skapandets ögonblick lika
djupt som om de vore deras égna, och på detta sätt förslösa
de mera lifskrafter på återgifvandet af en roll, än den kallt
beräknande skådespelaren, som står i det närmaste oberörd af
hvad han har att måla, uppoffrar på ett helt års arbete. När
sådana konstnärer gråta på scenen, så gråta de verkliga tårar,
när de skratta, så skratta de af inre behof, ty de spela icke
den gifna situationen, de lefva den, som vore den deras eget lif.
Man har mycket tvistat om hvilket som är det rätta. Klart
är att skådespelaren icke får låta så öfverväldiga sig af den
rörelse han har att framställa, att han icke längre beherrskar
sina medel och är herre öfver sin teknik, — lika klart är att
om han sjelf icke känner hvad han säger, han svårligen lär
kunna lyckas att uppröra andra, och man ser således att här,
som alltid, ligger det rätta midt emellan ytterligheterna.
Den stora skådespelerska, hvars konstnärslynne jag här
sökt skildra i några spridda drag, kunde icke alltid beherrska
sitt material, och det hände henne nog mer än en gång att
hon i öfversvallande känsla gick längre än hvad det
konstnär-, liga jemnmåttet kräfde och tillät. Stark i återgifvandet af
men-niskohjertats upproriska utbrott, blef hon någon gång för stark,
äfven för den tidens publik, som dock i den vägen både tålde
och begärde mycket mera än vi.
Så hade hon en kväll på Djurgårdsteatern, under den första
tiden då hennes man tillsammans med Pierre Deland
arrenderade densamma, spelat en af sina starkt upprörda scener i
något af den tidens effektstycken, och så låtit gripa sig af sin
inre känsla att hon med strömmande tårar och halfqväfd röst
utstötte sina sista ord i> rollen och gjorde den häftiga sorti,
hvilken i detta stycke alltid brukade framkalla dånande
bifallsrop och stormande applåder. Den qvällen var likväl publiken
alldeles tyst, och nästan utom sig af både harm och smärta
öfver att icke vara förstådd af sitt auditorium, skyndade hon
i kulissen fram till sin mans kompanjon och utbrast:
— En sådan publik! Hvad är det för folk som är här
i afton? Der spelar jag, så att jag är färdig att ta’ lifvet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
