Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Vilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recitation, och gåfvo den en prägel af högtidligt allvar och
dröjande, låDgsamt majestät. Men hans skådespelareverksamhet
omfattade en alt for lång tid, för att han skulle kunnat stanna
kvar på den en gång intagna ståndpunkten, äfven om han
velat det ännu bestämdare än han gjorde. Det kom för honom
också en tid, då den nya smakens ifrare anklagade honom för
manér och onatur, då det tycktes vara lösen för dagen att i
honom utpeka den tillbakagående bäraren af en tom och ihålig
idealitet, som icke längre passade i stycke med den
realitets-sträfvan, som gjorde sig märkbar i konsten så väl som i det
allmänna lifvet. Klassicitetens Sulla och Mahomet,
romanti-keDS Herrman von Unna och Heraani hade icke mera någon
plats på scener dem de förut nästan uteslutande beherrskat;
den nya tiden bröt fram med sina älsklingstycken, och med
mera spänstighet än mången tilltrott honom, kastade Almlöf
togan och riddarmanteln ifrån sig, och framträdde i fracken
och nutidsrocken, och den högstämde deklamatorn talade inom
kort hvardagsmenniskornas vanliga språk så naturligt de kunde
önska det, — men han talade det alltid vårdadt, hvilket man
just inte alltid kan säga om dem sjelfva.
Att Almlöf, medan han ännu ansågs för och var den
förnämste bäraren af tidens smak och åsigter i fråga om
recitation och scenisk framställning, skulle af teaterstyrelsen tagas
i anspråk som lärare för de unga adepterna inom konsten, var
ju helt naturligt. Han var också lärare i deklamation för
teaterns elever under åren 1834—40, och hvad han, utom sitt
hufvudäinne, särskildt lade an på att lära sina elever, det var
vördnad för den konst de önskade idka, och den han sjelf
stälde högt, högre än man i våra dagar egentligen vill
med-gifva att den har befogenhet och rätt att stå. Men han visste
med sig sjelf att han sökt hålla den uppe både från scenen
och i det dagliga lifvet, och han tålde icke att den
behandlades med vanvördnad, lika litet som han tillät att de, som
ännu ingenting gjort, visade sig vanvördiga mot dem som
uträttat något. Det vidmagthölls sträng disciplin vid elevskolan
den tiden, och det fick lika litet brista i den yttre som i den
inre vördnaden, hvarken för sak eller person.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
