Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Vilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som nu för tiden, antingen en förmiddag eller en
kväll, händelsevis kommer upp i Kgl. teaterns foyer, och ser
den nyan tagne eleven sitta med tidningen framför näsan vid
det stora bordet midt i salen, medan en eller annan gammal,
beskedlig »premieraktör» sitter ett stycke ifrån och helt
anspråkslöst väntar på att »tidningen skall bli ledig» — den
har svårt att göra sig ett begrepp om hur det var på den
tiden. Det hände aldrig att en elev stack sin ungdomligt
uppåtsträfvande näsa in i aktörernas foyer, och om det
händelsevis inträffade, så hände det aldrig att han satt, när en af
de äldre skådespelame eller skådespelerskorna var inne. Och
om han, nykommen och obekant med förhållandena, gjorde det,
så blef han mycket snart förflyttad på stående fot, och mången
gång i en rask vändning utom lokalen, som man då ännu
inte ansåg ämnad för öfvermagar. Man kunde också den tiden
vara fullt säker på att der i all sin stränghet tillämpades den
hälsosamma regeln att man »bör lära sig krypa, innan man
kan lära sig gå» — och ett visitkort med titeln »premiérelev»
på, var den tiden lika otänkbart som att telefonera från
Stockholm till Upsala, — hvilket ju nu är en helt vanlig sak, som
inte mera förvånar någon.
Man må säga hvad man vill om detta, det gamla och
bepröfvades oeftergifliga kraf på äfven yttre vördnadsbetygelser
det hade kanske sin löjliga sida när det gick till öfvermått
— och det hände nog då, liksom med allt menskligt; — men
det hade också sina stora förtjenster, ty det uppammade
förmågor, derför att det stälde målet högt, och det förekom det
sjelfsvåld och den alt slukande egenkärlek som så lätt växer
i ämnessvennernas sinnen, när de endast behöfva sträcka ut
handen för att plocka frukter, dem andra behöft många år
för att eröfra, och när de uppfostras i den åsigten att de
endast behöfva träda innanför dörren för att hafva samma
företrädesrätt och samma ställning som de, hvilka redan länge
med ansträngande vaksamhet vårdat flamman på sjelfva altaret.
Man skulle kunna säga, om det inte vore alt för
pessimistiskt, och jag vill gerna se saken ljust så länge jag kan,
att det fins inga lärlingar mera, hvarken i den konsten eller i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
