Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emelie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par äpplen, straffet i en ganska fritalig uppmaning att gå för
tusan i våld, och i en obehaglig konsert på nyckelpipor, som
hvasst skuro i öronen i den lilla dunkla salongen.
Det var på detta sätt som denna publik uppfostrade åt
sig talanger, dem den sedan återsåg från Kgl. teaterns stående
parterr, hvilken i långa tider var den plats från hvilken
pjesernas och skådespelarnes öden afgjordes; och habituerna
derstädes voro både skarpsinniga och stränga, om de också inte
kunde ställas i jemnbredd med den parisiska parterrpubliken,
mot hvilken den store skådespelaren Baron en gång på gamla
dagar, då han som älskare icke kunde stiga upp från ett
knäfall, utan att älskarinnan tog honom under armarne, slungade
följande filippik, i vrede öfver att den skrattat åt honom:
»Otacksamma parterr, som jag har uppfostrat!» — hvilket
inbragte honom en dånande applåd och ett hela den öfriga
kvällen ihållande bifall.
Nyss fjortonårig engagerades hon 1826 af teaterdirektören
Berggren vid hans kringresande sällskap, och i landsorten gjorde
den unga flickan genast en stormande lycka. Ryktet om hennes
triumfer spred sig snart till hufvudstaden och två år
derefter engagerade teaterdirektören Grefve Puke henne som
skådespelerska vid samma teater, som hon nyss lemnat i egenskap
af en temligen obemärkt balettelev.
I oktober 1828 uppträdde hon för första gången sedan
sin nya anställning, och då som Lotta i Brodertvisten af
Kotzebue. Men hon gjorde ingen serdeles lycka. Största delen af
publiken kände henne förut från Oxtorget eller Humlegården,
och man tyckte inte att hon förkofrat sig serdeles mycket
under sin tvååriga landsortssejour. Hon var visserligen kanske
ännu vackrare än förut, men hon var nästan onaturligt mager
och spenslig till sin längd, hennes röst var icke särdeles
behaglig, det var någonting gällt och hvasst uti den, som sårade
örat, rörelserna voro kantiga och osköna; och man tyckte mera
synd om henne än man egentligen ville gifva henne något
erkännande.
Hon hade också svåra medtäflarinuor om publikens ynnest.
Fruarne Torsslow, Ericsson och Frösslind stodo då på höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
