Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Är du galen Dahlqvist! — ropar Deland och rusar
fram till honom, der han står med pistolen för pannan och
hanen spänd, — tag bort pistolen, den är skarpladdad! För
Guds skull menniska, kasta bort den!
— Är den skarpladdad? — svarade Dahlqvist lugnt och
med sin allra djupaste baston, — så mycket bättre! Då får
man lära sig hur det käns!
Och han repeterade scenen till slut med den skarpladdade
pistolen i handen och för pannan.
På hösten 1834 kom han tillbaka till Stockholm, och den
7 November samma år debuterade han ånyo på kgl. teatern
och denna gång med afgjord framgång. Hans debutroller voro
Varner i »Trettio år af en spelares lefnad» och Rudolf i
»Hedvig eller Banditbruden», och han gaf, i synnerhet i den
förstnämda rollen, prof på en naturalistisk uppfattning, af
hvilken man hittills svårligen sett något prof på den nationella
scenen. När han t. ex. i styckets sista akt uppträder som den
förfallne, ruinerade, tiggande skurken, var hela hans yttre
menniska till den grad eländig, till den grad höljd i lumpor, att
man tyckte sig se uslingen direkt förflyttad från landsvägen och
in på scenen. Med en hatt, genom hvilken det tofviga håret
trängde fram mellan kullen och brättena, en rock, på hvilken,
som ordspråket säger, den ena slarfvan hötte och den andra
slog till, med bara fotter i halmfylda hasor, gaf han den mest
afskräckande bild af fysisk och moralisk sjunkenhet, af elände
och förnedring utan skam. Men tiden, nyss förut så angelägen
om klassicitetens anständiga dekorum, började blifva mogen
för starka sensationer och Dahlqvist skördade ett bifall så
entusiastiskt att den tredje debutrollen efterskänktes honom
och han genast erhöll ordinarie anställning.
Vid uppförandet af »Hedvig eller Banditbruden» inträffade
en afton en episod som ställer i klar dager Dahlqvists
hängif-venhet för sin uppgift, och hans förut omtalade glömska af
den egna personligheten. Det var i slutscenen der Hedvig,
bragt till det yttersta, fattar banditens gevär och sträcker
honom med ett skott död till marken, räddande på’ detta sätt sin
fader, sig sjelf och sin älskade från det gräsliga öde som vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
