Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eututiastiske bärare af flere decenniers förnämsta uppgifter inom
romantikens och det tragiska dramats mångskiftande område,
som vår konsthistoria skall hugfästa.
Dahlqvists kännbaraste brist var frånvaron af
sjelfbeherrsk-ning, och i hans unga dagar gjorde denna brist sig märkbar på
mångahanda sätt. Deraf hans ojemnhet, deraf den egendomliga
företeelse, som nog mer än en af hans beundrare kunna konstatera,
att han i det ena ögonblicket kunde föra åskådarne nästan med
våld med sig upp i poesins och skönhetens mest strålande
rymder, för att ögonblicket derpå handlöst släppa honom ned i mullen
igen, och i nästa ögonblick på nytt tvinga honom med på en
himmelsfärd ännu djerfvare än den första. Det var ett
oupphörligt stigande och fallande; det var sällan en fullt harmonisk
njutning han förskaffade sitt auditorium, men till ersättning
derför var den i stället så mycket mera rörlig, så mycket
mera skiftande. Man hvarken reflekterade, drömde eller
slumrade när man såg Dahlqvist spela, andlös rycktes man med
på de mest olika stigar, än öfver stela klippor, än öfver
bottenlösa afgrunder, än genom blomstrande lunder der solen sken
och fåglarne qvittrade, och ögonblicket derpå ut på den nakna
heden der stormen hven och åskan dånade, och der alla det
menskliga hjertats mest bullrande lidelser uppförde en hexdans
som plötsligt afbröts af smekande vindfläktar och stilla
aftonklockors fridfulla klang öfver den andhemtande naturen.
Dahlqvist hade att strida mot den brist på verklig skola
som för hvaije konstnär kännes dubbelt bitter, ju mera han
kommer till insigt om de stora fordringar konsten ställer på
den utöfvande. Han hade aldrig lärt sig röra sig på scenen,
aldrig att utöfva herravälde öfver sin herrliga stämma, och det
bästa beviset för hans stora begåfning ligger deruti, att han,
trots sin ofullständiga teknik, kunde ernå så storartade resultat.
När inspirationen flödade, glömde äfven den strängaste kritiker
hans ofta osköna rörelser, hans framskjutande af öfverkroppen,
liksom ett vilddjur som ämnar taga språng, hans långa, ojämna
steg, och framför allt hans stämmas vilda och omotiverade
språng från den högsta falsett till den djupaste bas, och ofta
nog under en enda replik, hans åkande hela tonskalan utför,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
