Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han ofta nog var den ende som var gripen af situationen.
Medan de andra pratade, skrattade eller gäspade, allt efter som
den undfångna rollen intresserade dem mer eller mindre, så
var Dahlqvist uppmärksamheten sjelf, och han lade från
första stunden sin varma uppfattnings måttstock på den
upplästa rollen. Kom der då en situation eller en replik i rollen,
som slog an på hans lättrörda känsla, så kunde man se
honom sitta der med tårar i ögonen och mången gång äfven på
kinderna, och mer än en gång hände det att stämman nekade
honom sin tjenst, och att han måste aflägsna sig på några
ögonblick för att göra sig till herre öfver sin sinnesrörelse.
Så var till exempel fallet vid kollationeringen af Björnsons
»Mellan drabbningarne». När Dahlqvist kom till det
storartade ställe i kung Sverres roll, der den gamle konungen är
ensam med Inga, och der han börjar jämföra hennes sorg, denna
i hans ögon lilla, personliga sorg, som är »lik ett hvitklädt
barn, som ler och vinkar», med sin stora sorg öfver och för
land och rike och folk, misskänd, motarbetad, utmålad som en
djefvulens prest. ja som djefvulen sjelf, så som han blifvit det
af sina fiender, och när han slutar den gripande repliken med
orden: »Men jag vet också en som ämnar hålla ut, jag »
då var det slut med Dahlqvists sjelfbeherrskning, som redan
förut under den långa repliken synbarligen varit satt på det
hårdaste prof, — han bröt ut i en konvulsivisk gråt, kastade
rollen ifrån sig, och med ett snyftande utrop af: »Detta är,
Gud fördöme mig, det vackraste jag nånsin fått säga på
scenen!» rusade han ut ur foyem och kunde icke fortsätta
uppläsningen af rollen, hvars sista repliker fingo läsas af någon
annan, mera kallblodig än han.
Säkert finnes det ännu mången som minnes honom i denna
roll, den sista egentligen storslagna skapelse som var honom
unnad att utföra. Ypperligt sekunderad af fru Hvasser,
Elm-lund och Broman, gaf han en storartad bild af den gamle,
aldrig tröttade, alltid stridsfärdige konungen, som med sina
»birkebeinar» ströfvade omkring »mellan drabbningarne», för att
äfven i det lilla och obemärkta utöfva samma enande,
sammanhållande makt, som han under tusen faror och umbäran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
