Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pierre och Fredrik Deland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påstå »att den krukan var bestämdt två tusen år gammal» och
att det for våra forfader var en smal sak »att på rak ann
lyfta den allra största kruka» — liksom den heller aldrig
kunde upphöra att skratta åt den ena arbetarens fråga till en
af de andre: »Hörru! Hvad är klockan när hon ringer sju?»
och både läsarpresten och den skenheliga hushållerskan voro
figurer, gripna direkt ur lifvet och derför igenkänliga för alla.
Den 5:te Augusti samma år gafs för första gången
»Jernbära-ren», bearbetning af Blanches egen berättelse af samma namn,
med Deland som den genomkomiske smedsgesällen Filman,
och slutligen den 24:de Maj 1847 »Hittebarnet», det stycke, i
hvilket både Blanches och Delands konstnärskap kulminerade,
och det som längst af alla dessa skapelser bibehållit sig på
Det är något i vår teaters annaler både förr och senare
oupphunnet, detta segerlopp af 6 olika stycken af samma
författare under en tidrymd af fem år, och författaren och
skådespelaren äro lika mycket att lyckönska öfver att hafva funnit
hvarandra och att kunna komplettera hvarandra på ett så
lysande sätt. Huru mången teaterdirektör har icke sedan dess
utropat till en eller annan författare: »Herre! skaffa mig sex
sådana kassastycken!» medan denne eller dessa återigen svarat
honom lika pathetiskt: »Herre! skaffa mig en sådan aktör!»
Om man nu skulle på fullt allvar försöka utforska hvad
det framför allt är uti Fredrik Delands egendomliga
konstnärs-begåfning, som gjort honom till den epokgörande komiske
skådespelare han hos oss både varit och är, så tvekar jag icke att
säga: det är den buttra sjelfparodi, det tvärsäkra allvar, som
han nedlägger i sina mest uppsluppna skapelser; ett allvar,
bakom hvilket alltid ett återhållet löje lurar och någon gång
skiner igenom. Fredrik Deland synes aldrig reflekterande bakom
eller öfver uppgiften; han identifierar sig med den, den blir en
scenen.
5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
