Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard Mauritz Swartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina offers dödsryckningar, och som skummande af maktlös
harm går en ärelös död till mötes; än kommer han oss att
röras af den varmaste medkänsla for den andre Richards
visserligen sjelfforvållade, men likväl grymma öde; än åter att med
bäfvande häpnad åse den vanskaplige Glosters skändliga lif
och ömkliga död, denna inkarnation af alla de laster och alla
de brott som sudla en bruten tid, hvilken råkat i uppror emot
sig sjelf.
Och vända vi oss till gestalterna ur vår egen historia,
hvilket rikt galleri af kända gestalter möter oss icke der! De
båda Gustafverne, den l:ste och den 3:dje, så olika till
skaplynnen och öden; den vansinnige hertig Magnus, den veke men
ädle hertig Johan, den svage konung Birger, den vilde och
fanatiske Måns Bengtsson, den ädle, ljuslockige Sten Sture!
Och ännu sednare, mot slutet af hans konstnärliga bana, den
gamle kämpen ömulf, som begrafver sina söner, men som ingen
kan berömma sig af att hafva sett böjd, och som ännu i
vinternatten sjunger sig hjertestark igen vid sina manliga söners
grafhög. Den sjuke, vankelmodige, hårdt straffade Damley,
den i stenhård egoism och hjertlös ärelystnad förhärdade Jago,
den ridderlige Frans den forste, den ädle Bass anio, den
lättsinnige Fiesco, den for våldet och tyranniet som en hjelte
blödande Egmont. — se der de skapelser som hugfästa hans
minne i vår konsthistoria, — och först och sist hans af ingen
fördunklade, af ingen uppnådde Hamlet, blomman af och krönet
på hans konstnärskap, den skapelse, med hvilken han, ännu
ung, intog den plats bland samtidens store skådespelare, som
han sedan vetat att häfda, ända till dess han sjelfmant afstod
från sin välförvärfvade plats, då han kände att kroppsliga
krafter började svika. Ty Edvard Swartz var stolt, som det
höfves den sanne konstnärn, han ville icke gå nedåt — han
föredrog att gå bort.
Den 31:ste Maj 1881 tog Edvard Swartz nämligen sitt
afsked från publiken, och uppträdde då i tredje akten af
»Drottning Margaretas noveller» som Frans den förste. Det var
efter ett långvarigt anfall af sitt gamla onda, en lungåkomma,
som han fattade detta beslut, och fastän han sedan haft att
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
