Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elise Hvasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offrat allt, och som hon i öfverraåttet af sin egoistiska kärlek
sjelf gifvit dödshugget, — hvem kunde se denna storslagna
framställning af den ödesdigra skickelsen som leker med
men-niskans stoltaste planer utan att rysa, darra, uppskakas i sitt
innersta hjerta, såsom man endast kan uppskakas och luttras
af att se en verklig skalds odödliga tankar tolkade af en
verklig konstnär?
För en sådan skådespelerska skulle den egyptiska
drottningen och hetären i en person, den nyckfulla, lidelsevarma,
ömsom storsinnade och ömsom trolösa, men alltid forledande
Cleopatra, vara en efterlängtad och med fortjusning
emot-tagen uppgift, till hvars återgifvande hon skulle i en
brännpunkt koncentrera hela sin rika erfarenhet, hela sin ovanliga
begåfning, allt det kvinliga behag och all den mjukhet, allt
det bizarra och egendomliga som hon i så rikt mått hade att
förfoga öfver. Hon gjorde det också, och från första scenen,
då hon vid Antonius’ hand kommer från det glänsande
gästabudet, och ända till den sista, då hon med beslutsamt mod för
den lilla huggormen till sitt bröst för att han skall »di till
sömns sin amma», följdes hennes framställning af den
underbart skiftande karaktären med den mest andlösa spänning,
den mest odelade uppmärksamhet, och helsades med ett bifall
som aldrig ville taga slut. Utom den storartade slutscenen,
vill jag här som ett af de betydelsefullaste momenten i Elise
Hwassers utförande af Cleopatras roll, framhålla den scen i
andra akten då hon väntar bud från Antonius och då
brudtärnorna komma med underrättelsen om hans äktenskap med
Octavia. Det gränslösa raseriet, den sårade fåfangan, den bittra
svartsjukan, den nästan till vansinne stegrade lidelsen i denna
scen, då hon än är färdig att med sina naglar slita ut
sändebudets ögon, än kastar göpnar af guld och perlor öfver den
darrande slafven, utfördes af skådespelerskan med fulländadt
mästerskap. Likaså scenen med Cesars sändebud, den unge
romerske riddaren, som hon i ett anfall af kvinlig behagsjuka
räcker sin hand att kyssa, i den dubbla afsigten att tända
Antonius’ svartsjuka och att skaffa sig en förespråkare vid Cesars
hof, i fall Antonius skulle blifva besegrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
