Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Elmlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vördnadsfullt och värdigt inför Skottlands sköna herrskarinna,
skall man få leta efter på hvilken scen som helst Det är ett
inträde, som ovilkorligen säger åskådarne, att der kommer den
man som håller den lysande, flyktiga, snart störtade
tjuser-skans öde i sina händer. Bothwell är för öfrigt en af hans
lyckligaste roller, det ligger så mycken otämjd kraft, så mycken
våldsam pasion i hela hans sätt att återgifva denne
namnkunnige partigängare, att åskådaren icke ett ögonblick lemnas
i tvifvel om att en sådan man som denne Bothwell måste
be-herrska och som ett omutligt öde gripa in i en sådan kvinnas
lif, som Skottlands Marias. Den första roll i hvilken
Elmlund egentligen väckte någon större uppmärksamhet var, som
förut är nämnt, Thumelims i Fäktaren från Bavmna, af
Friedrich Halm (Munch-Bellinghausen). Detta i sitt slag storartade
sorgespel gick första gången öfver scenen den 19:de November
1862, och upplefde till den 7:de Januari 1863, åtta
representationer, något den tiden icke så särdeles vanligt när det gälde
ett sorgespel. En lyckligare uppgift kunde den unge
skådespelaren icke fl att lösa, den var som enkom skapad just för
honom. Hans yttre menniska, den skola han genomgått, hans
breda och ofta nog oreflekterade deklamation, de ungdomliga
uppbrusningame i ton och åtbörd, alt passade som det varit
gjutet lör den unge germanen, som af Roma blifvit uppfostrad
till gladiator, på det han skulle glömma att hämna sitt lands
nederlag och sin faders död.
Jag har redan omtalat, hvad dessutom ännu mången
minns, huru Elmlund genom denna roll på en gång förvärfvade
sig en framstående plats i publikens ynnest, och hvilka stora
förhoppningar som nu fastades vid den unge skådespelaren, i
hvilken man med lätt tänd hänförelse väntade den
framtidsman, som skulle upptaga Georg Dahlqvist» mantel, och för
långa tider gifva medborgarrätt på den svenska scenen åt det
högre skådespelet, hvilket nu hvilade ensamt på Edvard Swartz,
hvars bräckliga helsa redan då ingaf farhågor. För att han
skulle kunna komma ännu fullständigare rustad till det
framtidskall som väntade honom, sattes han genom enskild välvilja
i tillfälle att under några månader ai år 1863 göra en
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
