Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fredrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa torde man med alt skäl kunna ställa hans båda
Ibsens-figurer, Stenagård i De ungas förbund och Helmer i Ett
Dockhem, af hvilka i synnerhet den senare genom hans
framställning fick all den realistiska verklighetsprägel, som författaren
afsett med denna sin skildring af den under den bildade
verlds-mannens fina yta gömde egoisten och sensualisten, som åt sig
uppfostrat den docka hvilken hos honom skall och måste intaga
den tänkande, sjelfmedvetna hustruns plats, en plats som står tom
i hans, som i så månget annat nutidshem. Beträffande
Stensgård åter, har man kanske icke utan skäl anmärkt att han i
Fredriksons händer blifvit en mera sjelfmedveten »murfvel»
än hvad författaren egentligen menat med honom, och att den
naiva sjeliförgudningen hos honom till en viss grad bortskymts
genom denna färgläggning, som för en skådespelare med
Fredriksons skaplynne, låg otvifvelaktigt mycket närmare till hands
än den förra. Ty Fredrikson är en alt för intelligent och
skarpsinnig natur, för att med framgång kunna spela naif eller
enfaldig på scenen, och hvad serskildt denna roll beträffar, fick
den i hans händer en sorts oppositionell skarpa, som kanske
icke fullt var afsedd utaf författaren, men som dock genom
den i öfrigt mönstergiltiga framställningen åstadkom en bety-9
dande verkan. Serskildt var detta fallet i scenerna hos
kammarherrens, och i fjerde akten, der Stensgård söker lotsa sig
fram mellan alla svårighetena vid sina upprepade frierier, var
framställaren fullt vuxen alla situationernas och karakterens
tvära vexlingar, och skapade på detta sätt en .högst drastisk
bild af den vinglande lycksökaren. Det var i första akten vid
17 :de-Maj-festen, som Fredrikson lyckades minst, just derför
att der naiviteten bäst hade behöft komma till sin rätt, och
man saknade der den entusiasm af hvilken Stensgård
ovilkor-ligen måste vara beherrskad, om den också icke hvilar på
någon fastare grund än ett ganska vanligt sjelfbedrägeri, en
missuppfattning af det egna jaget och en deraf följande, helt
naturlig okunnighet om lagame för förhållandet mellan orsak och
verkan.
Bland roller som Fredrikson utfört i inhemska stycken vill
jag här anföra Ryttmästaren Kurts i Dagtingan, samt den af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
