Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor och Ellen Hartrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skådespelerskan till en så rik och begåfvad sådan, och om
det är genomreflekterad och .äkta konst, så kan man inte nog
lyckönska vår teater att ega en sådan konstnärinna. Jugtror
för min del att det är och måste vara båda delarne; en
lycklig och böjlig natur, som lydigt kommer konsten till hjelp, och
en medveten konst, som förstår att på det rätta sättet taga
naturen till sitt biträde, när det gäller att framställa lefvande
och konkreta menniskogestalter, aftryck af den tids menniskor
ibland hvilka man lefver och verkar.
Ellen Hartman är den enda verkliga ingenue, som vi sedan
Selma Lindqvists tid sett på vår scen. Och hon är det
derför att hon aldrig är sentimental, derför att hon alltid är
obesvärad af alla de hänsyn och alt det koketterande, som annars
ganska begåfvade unga damer använda för att kunna se
möjligast oskyldiga ut. Oskulden är aldrig pjåskig, den är alltid
glad och rätt fram, den kan skratta äfven åt det vågade,
utan att med en blyghetshärmande sidoblick gifva tillkänna
att den vet det vara vågadt, och just deri ligger det rätta
kriteriet för dess äkthet.
Fru Hartman har framställt många andra ingenueroller
på vår scen, och bland dem äro de icke minst framstående,.
Marcelles i Falska juveler och Berangeres i Odette. De utmärka
sig båda för sin friskhet och omedelbarhet, och serskildt den
förra kunde icke gerna fä en lämpligare framställarinna. Det
psykologiskt nästan omöjliga i den af författaren tecknade
figuren, ‘den rena flickan midt i den orena omgifningen, barnet
som antagit demimondens hela jargon, utan att en enda skugga
dragit sin mörka strimma öfver hennes fläckfria sinne, blef i
fru Hartmans framställning icke allenast möjligt, utan till och
med troligt, så välgörande verkade der hennes lyckliga förmåga
att kunna så att säga dansa ibland grodorna utan att trampa
på en enda utaf dem. Som Berangére i Odette gaf hon ett
serdeles vackert och rörande uttryck åt den moderlösa flickans
medlidande med den för henne okända modem, och kontrasten
mellan den fallna Odette och den oskyldiga, rena flickan,,
framstod genom hennes för rollen lyckliga personlighet, i den
klaraste dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
