- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
10

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I detsamma ankom åkdonet, man hjelpte honom upp
deruti, notarien satte sig upp bredvid honom, lät spänna
upp suffletten för att afhålla nyfikna blickar, och sade sin
adress, hvarefter det bar af i full fart, såvida detta kan
sägas om en åkaredroska — till en af de större gatorna
på norr.

Under färden återhemtade sig språkläraren så till vida
att han än med förvåning betraktade den som tagit plats
vid hans sida, och än lutade sig tillbaka i åkdonet,
tydligen njutande af det för honom ovanliga i detta
fortskaffningssätt. En och annan gång tillslöt han ögonen och det
låg för ett ögonblick ett uttryck af frid öfver hans drag,
men hastigt väcktes han som ur en dröm, och såg sig
omkring med samma uttryck i sitt öga, som då han utanför
kyrkan blef varse den sjuka damen som han skrämde.

“Hvart för ni mig?“ frågade han med ett uttryck af
slö förvåning, då åkdonet stannat, och den unge mannen
fattade hans arm och förde honom de tvenne trapporna upp
till sin anspråklösa ungkarlsvåning, “hvad vill ni mig?“

“Jag vill att ni skall återhemta er från er vanmakt
uppe hos mig, och sedan vill jag föreställa för er en
gammal bekant, som det inte är möjligt att ni helt och hållet
kunnat glömma.“

“Jo ... jo!“ svarade språkläraren med denna envishet,
som man så ofta finner hos dårar, eller menniskor, beherrskade
af en fix idé, “jag har kunnat glömma allt — allt
— utom henne! Jag har glömt allt, utom hvad jag
försökt att glömma ... är det inte kuriöst, hvad?“

Under tiden hade de kommit in, och den unge mannen
tvang sin sällsamme gäst att slå sig ned uti en beqväm
soffa, mot hvars dynor han snart sjönk tillbaka.

“Seså,“ sade notarien vänligt i det han tog en stol
och satte sig bredvid honom, “hvila er nu ... inrätta er
riktigt beqvämt ... lägg upp fötterna — så der! Gif mig
nu er hand och se mig noga i ögonen ... Så! — Nå,
känner ni inte ännu igen mig?“

“Nej, inte det jag vet!“ svarade språkläraren i det
han sökte stadga sin irrande blick; “jag känner er inte ...
men ni måtte vara en god menniska, som låter mig hvila
på en så mjuk soffa. Det är många år sedan jag hvilade
... många, många år sen! Jag har bara känt en till
som varit så god emot mig som ni — — och det var en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free