- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
12

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ser ni, jag är inte riktigt tokig, fastän folk tror det, jag
är bara litet virrig ibland ... det är värre vid månskiftena
...
men jag har mina ljusa stunder också — tyvärr!“

“Tyvärr? och hvarför så?“

“Derför att då händer det att jag minnes, och det är
det värsta af allt! Men säg mig, hvad som har händt
mig i dag ... jag kommer inte ihåg ... jag tycker att jag
stod midt ibland en stor folkmassa, och att jag plötsligt
fick se henne — jag kände nog igen henne, fast hon bara
var en skugga af fordom — och så hörde jag ett skrik ...
och så såg jag henne igen, men då var hon ung och skön och
strålande, som då jag första gången såg henne ... och sen
mins jag ingenting mer ... bara att det gjorde ondt i mitt
hufvud ... och att när jag började minnas igen, så såg jag
ert ansigte luta sig öfver mig ... och jag tyckte — ja! jag
tyckte bestämdt att jag hörde någon nämna mitt namn.
Gör det der klart för mig, ty jag är sjelf för oredig att
kunna det, det känner jag.“

“Ja, min gamle, älskade lärare,“ svarade Emil rörd,
“jag vill söka att reda för er det som händt. Men säg
mig först att ni verkligen känner igen mig, och att ni inte
säger så, endast för att göra mig till viljes.“

“Ja, nu känner jag igen er ... jag känner igen dig,
min gamle lärjunge från den tiden som var skön ... säg
mig nu hvad som har händt, och medan du talar skall jag
ännu mera påminna mig det förflutna.“

Och vår unge vän omtalade nu i få ord allt hvad som
händt utanför kyrkan, och allt efter som han talade,
tycktes hans åhörares drag ljusna allt mer och mer. Slöhetens
och förvirringens töcken drogo långsamt bort, och om der
också icke lyste ett fullt solsken öfver dragen, så låg det
dock ett klart skimmer af medvetande bredvid en lätt
skugga af vemod deröfver, när den unge slutat.

“Ja, ja, så var det!“ sade språkläraren, i det han i
sina båda händer tryckte den återfunne lärjungens hand,
“jag mins nu allt! Det var verkligen henne jag såg; denna
qvinna som haft ett så olycksaligt inflytande på hela mitt
lif! För hennes skull öfvergaf jag dig, som jag älskade
som en yngre bror, — för hennes skull är jag nu en
skeppsbruten, fattig, eländig tok, som man pekar finger åt,
— för hennes skull framsläpar jag en usel, tröstlös tillvaro,
ur hvilken jag icke ser någon annan räddning än dårhuset

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free