- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
17

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 4.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vägen ... kanske var hon redan död af förskräckelse! Jag
hade hört om drunknandes behandling, att man skulle lossa
deras kläder ... kunde jag väl detta? Vore det inte att
vanhelga den unga qvinnans kyska skönhet ... och dock,
hade jag väl rättighet att tveka då det gälde ett menniskolif?
Huru länge jag på detta sätt öfverlade med mig sjelf
vet jag icke, — när jag åter kunde tänka redigt såg jag
framför mig den unga qvinnan, som nyss slagit upp sina
ögon, och som nu rodnande och förvirrad slog ned dem
igen, i det hon med rörelse af tjusande blygsel sökte att
dölja en knoppande barm, som till hälften blickade fram
genom det öppnade klädningslifvet ...

“Hvar är jag?“ stammade hon förvirrad, “och hvad
har händt ... min Gud ... jag tyckte att jag — ja! jag
satt vid stranden — och så blef jag skrämd af ...

“Af mig!“ utropade jag, i det jag på knä bredvid
henne fattade hennes hand som matt låg utsträckt i gräset
“säg att ni förlåter mig! Jag visste inte att någon var der ...
jag ämnade skjuta en fogel ... och i stället höll jag på att
bli skulden till er död!“

“Hvad har jag att förlåta er? det var ju min egen
skuld att jag blef rädd!“ sade hon med ett smålöje som
jagade på flykten den lilla besinning jag ännu hade qvar,
“Och dessutom har ni ju räddat mig ... är det icke så?“

“Jo, jag var nog lycklig att åtminstone i någon mån
få godtgöra mitt fel.“

“Jag tackar er ... men sök nu reda på edra kläder,“
sade hon med denna fina takt att reda sig ur en brydsam
ställning, som hvarje qvinna eger, “och sedan får jag kanske
bedja er att följa mig hem till bruket ... ty jag är visst
för matt att gå allena.“

Jag skyndade mig efter rock och väst, dem jag kastade
på mig hastigt nog för att kunna slita dem i stycken, —
ej betänkande att hon så väl behöfde vara ensam några
ögonblick för att afhjelpa den oordning som jag åstadkommit.
När jag kom tillbaka hade hon redan stigit upp och
nästan ännu mera förvirrad än hon var det, bjöd jag henne
att stödja sig vid min arm, på det att vi så hastigt som
möjligt skulle kunna uppnå hennes hem.

Vi gingo länge tysta vid hvarandras sida. Jag vågade
icke se på henne, — men jag erfor en obeskriflig glädje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free