Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer det sig deraf att du inte älskat; — hade du det,
så skulle du veta att för den som älskar är hvarje liten
del af den älskades drägt liksom ett uttryck af henne sjelf;
— med ett ord, hon liknade allt det skönaste, du kan
föreställa dig i verlden — och jag stod tafatt, blyg och
darrande inför henne, som en ertappad skolgosse.
“Jag trodde,“ fortfor hon med samma glädtiga stämma,
“jag trodde att jag skulle få se er hemma. Men ni tycks
vilja blifva uppsökt och tackad ... det är åtminstone inte
artigt af er!“
”Ack, jag vågade inte komma!“ stammade jag, i det
jag sökte taga mod till mig och blicka upp till henne.
“Är jag då så farlig?“ sade hon med ett på samma
gång blygt och utmanande leende, i det hon gaf mig en
blick som gjorde mig yr i hufvudet; “är ni rädd för mig?“
“Jag fruktar att ni ännu inte förlåtit mig min
oförsigtighet, som kunnat kosta så mycket.“
“Åh, den har jag redan glömt! Jag minnes i stället
att ni godtgjorde den genom att rädda mig ... och jag
beklagar att jag inte strax omtalade allt för min far, så hade
han också fått tacka er.“
“Förtjenar det väl någon tack att rädda er? Att få
våga sitt lif för er skull? O! det skulle jag gerna vilja
göra om tusen gånger — endast för att ännu en gång få
upplefva en stund sådan som ... som ...“
“Som? hvad menar ni?“
“Som den, då jag såg er återvakna till lif!“ svarade
jag förvirrad, ty nu först betänkte jag huru oförsigtigt detta
var sagdt, i betraktande af mina djerfva räddningsåtgärder
för tillfället.
“Jag tackar,“ svarade hon lätt rodnande, “men jag
hoppas att ni skall slippa visa mig flera sådana tjenster!
— Vill ni göra mig sällskap genom skogen?“ frågade hon
efter en paus.
Drucken af glädje tackade jag henne och vi gingo en
stund tysta vid hvarandras sida. Flera gånger var jag på
väg att bjuda henne min arm, — men jag vågade det inte.
Säkert fann hon mig mycket tafatt, mycket löjlig, ty
efter några ögonblick sade hon med ett gladt och silfverklingande
skratt, i det hon lade sin lilla hand på min arm:
“Ni är en oartig kavaljer, och jag måste väl sjelf taga
er arm, efter som ni inte vill bjuda mig den! Får jag lof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
