Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flickorna gåfvo till ett skrik när de fingo se mig. Utan att
fästa uppmärksamhet vid annat, än det som marterade mig
som ett glödande jern, gick jag rakt fram till underlärarinnan,
i det jag frågade henne:
“Hur vet mamsell att fröken Hjelm var förlofvad
redan när hon reste?“
“Derför att hon sade mig det när hon tog afsked,“
svarade denna, i det hon såg på mig med häpen min, “men
hvad kan det intressera magistern?“ tillade hon.
“Ja, det är sannt,“ upprepade jag maskinmessigt, “hvad
kan det intressera mig?“
“Och derpå tog jag min hatt och gick.
“Jag tror nästan man ropade på mig att jag hade
lektion, eller något dylikt; — det hörde jag inte, och om
jag hörde det, så förstod jag det inte ... jag bara gick
och gick, som en fördömd ... gata upp och gata ned, utan
att veta hvart jag tog vägen.
“Det sista jag minns af den dagen var att jag stannade
sent om qvällen på Norrbro, lutande mitt brännande
hufvud öfver bröstvärnet — och funderande på om inte det
klokaste jag kunde göra vore att, som Georges Dandin,
kasta mig i strömmen, hufvudet förut.
“När jag åter kunde tänka en redig tanke, befann
jag mig på lazarettet. Jag hade nyss fått min sans igen,
efter tre veckors feberyrsel, och när jag nu vaknade var
det klart och redigt i mitt hufvud, och min första föresats
var denna:
“Jag måste återfinna henne.“
“Nå, och du lyckades deruti?“
“Ja, jag återfann henne!“ sade språkläraren med ett
eget tonfall i rösten, “och vänta, skall du få höra huru.
Men det är märkvärdigt! jag tycker nu att mitt hufvud
blir allt klarare och redigare ... jag har mycket mera lätt
att komma ihåg detta än det föregående.
“Det ligger ju också litet närmare,“ sade Emil, i det
han på nytt, men försigtigt, ifyllde hans glas.
“Ja, ja! det har du rätt uti!“ svarade språkläraren,
vaggande med hufvudet, “ty se, efter det här är det just
ingenting, som jag minns mera — och följaktligen är min
historia då slut. Nå nå! det kan vara på tiden, — den
hur tröttat dig tillräckligt!“
“Skakat mig har den, men icke tröttat mig!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
