Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Två ljus
- 2. Det dunkla ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Det dunkla ljuset.
Det lyste i ett fattigt, naket vindsrum, på en
bristfällig och halmbäddad säng, der en utmärglad och döende
qvinna låg. Det kastade sitt matta och sorgliga sken på
en ung flicka, träget arbetande vid ett haltande bord, och
emellanåt blickande hän åt sängen med en hängifvenhet
och ömhet i det blåa ögat, som hade kunnat väcka en
ongels afund. Hvilken köld, hvilken fattigdom och hvilken
sorg lyste det icke på, det stackars, flämtande ljuset! Och
dock, huru mycken ädel resignation, hur mycken varm
gudsfruktan, huru många rena dygder belyste det icke.
Jag tillhör icke dem, som drifva den satsen att endast
laster och högmod bo i den granna salongen och det
lysande förmaket, och endast dygder i kojan och
vindsrummet; men så underligt går det till ibland, att man kan
finna de förra i den rikes boning, likaväl som de senare
i den fattiges. Dygd och last dela för öfrigt verlden sins
emellan, och det är lika orätt att säga det den ena
uteslutande håller sig till en samhällsklass, som att påstå det
en annan skulle vara i uteslutande besittning af den andra.
[-llvilket-]
{+Hvilket+} träget arbete, hvilken hjeltemodig
sjeltupp-offring belyste icke det dunkla ljuset! Huru flögo icke de
fina, magra fingrame öfver sömmen, och huru mödosamt
flämtade icke den ungdomliga, rika barmen under
tröttheten och sorgen. Och dock kom ingen klagan öfver de
ännu rosiga läppame, och den unga flickan stängde sin
modlöshet och sin förtviflan djupt inne i det svidande
hjertat, och hade hjeltemodiga trösteord och glädtiga löjen [-for-]
{+för+} den aftynande sjuka, hvars slocknande öga med ett
uttryck af outsägligt bekymmer hvilade på dotterns krökta
gestalt.
Och huru täflade de icke i att bedraga hvarandra,
dessa arma varelser, som icke hade någon annan än sig
sjelfva i hela verlden. J\Ien hvilka heliga bedrägerier
belyste icke det matta ljuset med den flämtande lågan!
När den arma modern kände sitt sargade bröst sönderslitas
af tusen plågor, och dottern vände sig till henne för att
fråga: “Hur är det, mamma, du känner dig väl inte värre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0062.html
