Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två ljus - 2. Det dunkla ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lin förut?“ så tvang hon sin insjunkna mun till ett leende
och sökte lägga styrka i den slocknande rösten då hon
svarade: “Nej, kära barn, nu tycker jag att jag är mycket [-liättre-]
{+bättre+} än i går!“ Och sedan, när dottern höll på att duka
under för sömn och trötthet, • och modern med en
hjertsli-tande suck sade: “Älskade barn, du arbetar dig förderfvad [-för-]
{+lor+} min skull!“ så svarade den unga flickan med leende på
läpparne och solsken i ögat:
“Söta mamma, jag är inte det
ringaste trött!“
På detta sätt sökte de ömsesidigt föra hvarandra
bakom ljuset, och det tycktes som om detta vid
hvarje sådant
oskyldigt bedrägeri flammade upp ett grand, liksom ville
[-• let-]
{+det+} lysa klarare på så mycken kärlek och så mycken
olycka.
Men det dunkla ljuset såg också andra scener än dessa.
Ty ibland hände det att ungdomens trötthet tog ut sin rätt,
och -att den unga flickans hufvud sjönk ned emot det
hal-Lande bordet, medan de mörkfransade ögonlocken slöto sig [-Lill-]
{+Ull+} en sömn så ljut’, som om hon hvilat på ejderdun.
Och då såg det dunkla ljuset huru den arma modem [-äter-]
{+åter+} vred sig oroligt på sitt läger; huru hon drog iram
under den fattiga hufvudgärden några bref, som hon betäckte
med kyssar, och huru ömt hon betraktade en ring, som höll
på att
falla af det utmärglade fingret. Ty den arma
qvin-nan älskade ännu, hon älskade och förlät, och mången gång
lyste hennes febermatta öga af en högre glans, när hon
erinrade sig den flyktade tidens lycka.
“Gud förlåte honom!“ hviskade hon då ur djupet af
sitt hjerta — Gud förlåte honom allt hvad han gjort mig
emot, om han bara inte förgäter sitt barn och lemnar henne
i nöd och elände, när jag går bort! Men det skall han inte,“
lian var öm och godhjertad förut, — han måste komma [-Iram-]
{+fram+} i verlden, och jag arma flicka var ett hinder i hans
väg; hvad
skulle han göra?
Han visste väl aldrig att han [-var-]
{+v ar+} mig så outsäglig kär, och inte visste han väl heller
att min skam kostade min mor lifvet, och att jag sodan
Hck träla i nöd och fattigdom med mitt barn — med hans
barn! Han är
barnlös i sitt hem, säga de. Gud, gör hans
hjerta vekt och godt, så att han erkänner sitt barn ; då
kan jag dö nöjd! Jag har lidit mitt
straff’, och jag har
lor-wikt lida det utan att knota; och min synd skall ej
återfalla på mitt kära, mitt oskyldiga barn!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
