Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Gubben i Bergsbygden“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Dödsskjuten, den? När jag
koin ut, så var han oppe
och satte af genom porten och nedåt gatan, så fan inte
kunde få tag i’n! Men nog fick han sig ett nyp, för jag
halka i något vått framme vid porten, och det var
bestämd t blod!“
“Fanken så dumt att han skulle
komina undan!“ sade
den äldre konstapeln.
“Gud ske
lof!“ suckade Kjellson för sig sjelf, innerligt
glad öfver att icke ha en medmenniskas lif på sitt samvete.
“Tag i ett tag, så vi fä den här kanaljen på bena,“
sade den äldre konstapeln, “och så — marsch till
vaktkontoret med honom!“
Under tiden hade Kjellson tändt på sin lykta. Han
lyste nu på fangen. Det var en några och fyrtio års karl
med ett v ild t, rofgirigt utseende, och med lömsk skelande
blick. Han var undersätsig och starkt byggd, och den
tjocka, muskulösa halsen liknade en tjurs. Ett tofvigt hår
stack fram mellan skärmen och tyget på en luden mössa,
och en lappad sjömanskavaj omslöt hans seniga gestalt.
“Har du inte glömt något här?“ frågade Kjellson, i
detsamma de ärnade föra bort honom.
“Glömt?“ svarade tjufven trotsigt; “nej, ingenting
annat än att knacka in skallen på dig, tjufgnbbe!“
“Ingenting deruppe på vinden?“ återtog Kjellson. i
det han såg tjufven stadigt i ögat.
“Nej, hur skulle jag kunnat det? Jag har ju aldrig
varit der förr!“
“Ljug inte! Din dotter då, flickungen, som du lemnät
dcroppe?“
“Jaså, den!“ svarade tjufven
vårdslöst; “ingenting
annat? Ja, den kan du behålla, din gamla tok, det kan
vara lagom åt dig.“
Och dermed vände han sig åt dörren och följde
kon-staplame, och inom kort var gubben Kjellson åter allena,
och när han kom
in i sitt gamla rum igen, strök han sig
häpen
0111 pannan, och undrade om icke alltsammans varjt
en elak dröm ur hvilken han nu vaksat.
Då hörde han med detsamma en lätt suck ifrån vrån
vid kakelugnen, och när han blickade dit, insåg han mer
än väl att allt var verklighet och sanning: ty der låg den
lilla flickan så lugn och leende under sömnen, och det
föreföll gubben Kjellson som om det der stackars barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
