Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdsfröknarne - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Fall, far!“ ropade Lars från
fören, “ser ni inte
ångbåten ?“
[-“Jo-]
{+‘‘Jo+} jo men, nog
ser jag den,“ svarade gubben med
rospiggens vanliga envishet, “men han får
fäll falla unnan [-för-]
{+lor+} mig, och inte jag för honom! — Se så der ja! det är
Bore ser jag, som kommer från
Tuskland! — go’ qväller [-kaften!-]
{+käften!+} Hvad
sa’ han, du Lars?“
“Han sa’ ‘förbannade sandskuta1 sa’ han,“
rapporterade Lars, i det
han räckte lång näsa åt den
lorbikilande
ångbåten.
[-“Kantäuka-]
{+“Kantänka+} herrn!“ mumlade gubben och tog sig en
klunk ur toddyglaset, “min sand kan vara så golik som
hans grannlåtssladder som Stockholmare ska’ kluta ut sig
i! — jaja, ursäkta grosshandlarn, men
lian ä’ ju
Dalaröbo,- han!“
[-“Gör-]
{+"Gör+} detsamma! fortsätt nu berättelsen! Der borta
ha’ vi ju Dalarö skans. Då är det inte långt igen.“
[-“Nej,-]
{+“JSTej,+} det ä’ så det! — jo ser grosshandlarn, det är
nu som jag sa’ så der omkring en tio år sen, så kom jag
seglande med en last malm ifrån Utö, och ofvanpå hade
jag litet bräder som jag skulle sälja i Dalarö för en annans
räkning, och så hur det var så blåste det mot utaf glatta
fan, och när jag kom midt för Omön, så tänkte jag det
var så godt te lägga i land litet för te hvila opp sig,
för
jag hade bara pojken ombord och han orka inte mycket [-hjelpa-]
{+lijelpa+} till med te sköta skuta, utan han låg mest och sof
hela tiden.“
“Ja, jag va bara toll år, ska’ grosshandlarn veta,“
upplyste Lars.
“Åhja, hvad det anbelangar, så sofver du då lika bra
än,“ fortfor gubben Janson,
“Nå sagt och gjordt, vi la’ i
land just derborta der grosshandlarn satt och vänta på
abborra, som inte kom. Och som vi hade fast landändan
och krypit in i kabyssen för te få oss litet kaffe, så hör
jag någon som ropar oppe på strand: “Ar det någon
ombord demere?“ ropa det, och att det var en qvinfolksröst,
det hördes då akkurat. “Ja ä’ det så!“ —
svarte jag. -— [-“Nå,-]
{+“ifå,+} kom opp då så
får en tala med er,“ — svarte det
deroppe, och då så knallade jag mig opp förstås, och när
jag kom opp så fick jag se ett par gråklädda qvinfolk stå
på strand, med ett par stora hucklen öfver ögona, och
konkaft så lika som ett par bär. Jag blef allt liksom litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
