- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
128

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A eller Ö - 2.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


2.



Han hade suttit der omkring tio minuter och han
började redan blifva temligen otålig, samt mumlade mellan
rökmolnen ett och annnt: “Hm, hm!“ som ioke bådade godt
för löjtnanten, då han hastigt kände ett par mjuka händer
bakifrån sträckas framför sina ögon i det en förställd röst
sökte att med de fasligaste bastoner frammumla orden:

“Gissa hvem det är, gamle major! Gissa, annars får
du aldrig mera se Guds dag!“

“Puh! Alldeles omöjligt att gissa!“ svarade gubben
i det han satt helt stilla och lät de små, fina händerna
hållas.

“Ja, då ska’ du ha’ den här till straff!“ sade nu en
klingande, ungdomlig stämma, och ett par friska, rosiga
läppar trycktes emot majorens grå mustascher i det en smärt
och blomstrande ungmö satte sig i hans knä. Och nu sjönko
de små händerna ned från hans ögon och lindades i
stället om hans hals, och Lillys klara och skälmaktiga ögon
blickade in i hans.

“Hm, hvarifrån kommer du, din vildbasare,“ frågade
majoren med en röst, som han skulle försöka göra
brummande, men som i stället fick en underlig skiftning af ömhet
och faderskärlek; - “har väl varit ute och sprungit igen
nu kring skog och mark, kan jag tro?“

“Nej, visst inte, pappa major! Men vet du, jag är så
ond och ledsen, så att jag hade lust att gråta. Öm jag
inte fruktade att du då skulle kalla mig ett litet sjåp!“

“Det är rätt, min flicka! Inte gråta! Kom ihåg den
spartanske pojken med räfven under manteln — mins du honom?
Han gret icke, han.“

“Jag vill heller inte gråta! men hör du, pappa major,
du har också en räf under din mantel, du!“

“Det vore tusan! Hvad skulle det vara för en?“

“Vänta, så skall du få höra! Det var så, ser du, att
jag och Blenda gingo ut och promenerade nere vid
svandammen, och för en liten stund sedan kom löjtnanten dit,
och Blenda, som förut varit så glad som en lärka, blef i
en hast så tyst och allvarsam som en nunna, och gick bara
och ideligt tittade ner i marken, och så gjorde han med.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free