Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A eller Ö - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ELLER Ö.
mer Stafetten, inte ett ord åt
henne, vi gå ner åt
landsvägen och titta så länge.“
“Se här är kaffet åt dig, min stackars gosse!“ sade
fröken Stafva, som nu helt nyter kom ut på verandan med
en ny bricka.
“Får bära in det igen, Stafetten,“ svarade majoren
kort. “Harald har en kamrat med sig, som blef efter litet,
hade tått något skoskaf, eller hvad det var ... går ner och
möter honom nu! Ha kaffet i ordning tills om en stund!“
Och derpå tog majoren Harald under armen och gaf
sig af utför trappan från verandan, och vidare med raska
steg nedåt parken. Han var mera orolig än han
egentligen ville visa, och mumlade oupphörligt sitt: “förbannade
galenskaper!“ och tokiga “studentpojkar!“ mellan tänderna.
“Men käre farbror!“ sade Harald temligen förlägen,
“hvem kunde också tänka på ...“
“Tänka? Hvad ska’ du lära dig i Upsala, om inte
tänka! Men — ä’ så med pojkar, tänka inte lätigre än
näsan ä’ lång! Nästa gång jag rider in en häst, tår väl
lära den fan att inte bli rädd för hvita mössor — nymodig
hästdressyr. .. hm! Kan för resten inte skada, då man bor
i trakten af don der hålan!“
Men vi lemna nu majoren och Harald på en stund,
för att i stället se hur det gick med den unge ryttaren
i fruntimmerssadeln. Hur obeqvämt han än satt,
skyndade han sig likväl i full karrier tillbaka, inom sig görande
sig och Harald tusen förebråelser för deras dumhet att
ställa sig vid landsvägsrenen för att helsa på den unga
ryttarinnan.
Snart hade han kommit tillbaka till den plats der de
begått denna sin chevalereska oförsigtighet, och han ämnade
jus sätta af i ny fart ändå längre, då han vid krökningen
af vägen hörde ett muntert och klingande skratt och såg
tvenne unga flickor komma emot sig i
lifiigt och gladt
samspråk. En enda blick på den ena af dem öfvertygade
honom om att det var den unga ryttarinnan, och hastigt
stannade han hästen, som nu inte begärde bättre, och
ledande honom i tyglarne gick han fram emot de båda [-unga-]
{+nnga+} flickorna i det han
lifiigt utropade:
“Gud ske lof, min fröken, att ingen olycka händt er!
II är har ni på samma gång er rymmare och en botfärdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
