Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A eller Ö - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackra
ltorgarne som man lägger blommor i. Birger å sin
sida, ritade med ena tåspetsen i sanden. Det var en högst
intressant duett uppe på den lilla kullen under lönnarne.
[-“fii-]
{+“IÜÏ+} tänker resa i dag, herr Birger?“ frågade
slutligen Lilly med något osäker röst, i det hon tog några nya
blad irån trädet, “är det verkligen så?“
“Ja, min fröken, jag måste tillbaka till Upsala för
att fortsätta mina studier.“
“Har ni så brådtom?“
“Ja.“
Och så blef det en ny paus, lika lång som den
törsta.
Lilly kämpade en
förtvihad strid med sin stolthet, och den
är hos en sådan satunge, som hon, inte liten. Till slut
anträdde stoltheten återtåget, och den qvinliga
skalkaktig-heten och det goda hjertat gjorde sitt intåg på borgen med
flygande fanor och klingande spel.
“Herr Birger!“ sade hon slutligen i det hon sträckte
ut sin hand, och nu var hennes röst så ljuf som den
Ijuf-vaste musik, och de blå ögonen blickade så bedjande
ooh
så fuktiga på den unge mannen, “förlåt mig!“
“Min ... min fröken! . .. jag ...“ utropade Birger häpen
och nästan solblind af den der blicken, och nu var det hans
tur att stamma ; “jag . .. jag förstår ... inte ..
“Vill ni inte förlåta mig?“
Och den
Ulla hvita handeu hölls ännu utsträckt mot
honom, och det skulle varit ett crimen læse mot alla
behagens makter att låta den längre vänta på att mötas af
hans.
Och sanningen att säga, så dröjde det icke heller särdeles
länge förrän den lilla handen fattades af en annan, större
och kraftigare, men varm och mjuk
äiVen den.
Men det, som var märkvärdigare än detta, var att
sedan de båda händerna väl mötts en gång, så hade de
sedan icke den allra ringaste lust att skiljas åt igen.
Jag kan visserligen icke fullt ansvara för hur det var med
den lilla; hvad den andra åter beträffar, så kan jag tryggt
påstå att den icke på minsta vis ville släppa sitt teg. Den
var tvärtom så djerf att den efter en kort stund tog den
lilla handen och förde den med sig emot ett par brinnande
läppar, som icke hade den ringaste försyn för att hölja den
lilla handen med de mest eldiga kyssar.
Hvad vidare passerade uppe på
kullen, vet jag
sannerligen icke, men det säkra är, att när majoren en qvart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
