Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klädd flicka, med
cn liten nattsäck i handen; det något
bleka ansigtet omslöts af ett rikt, mörkbrunt hår, ofvanpå
hvilket en temligen stor halmhatt med en liten
tömros-knopp uti, tronade så ledigt och så smakfullt på samma
gång, att fröken Mina blef alldeles förvånad och knappt
kunde taga sina ögon ifrån den. Den nykomna gick utan
all förlägenhet, på samma gång enkelt och värdigt fram
till fru Anderson, som mönstrade henne med en förvånad
och icke så särdeles vänlig blick, och sade med en lätt
nig-ning, lika vidt skild ifrån ödmjukhet som från öfvermod:
“Jag förmodar att det är fru Anderson som jag har
don äran att tala med?“
“Jo, det slår in, det,“ genmälde frun och försökte att
ge sina anletsdrag uttryck af ett sötsurt välkommen, “och
hon är väl den nya guvernanten, kan jag tänka?“
“Ja, jag är fröken Ståle, och har blifvit
rekommenderad af majorskan Sköldeman!“ svarade den nykomna, i det
de mörkblå ögonen blixtrade till vid benämningen ‘hon’.
“Nå, då är det rätt, och jag önskar fröken Ståle
välkommen!“ svarade fru Anderson, mot sin vilja
htet generad
af den nya guvernantens på samma gång fina och bestämda
sätt; “här
får jag presentera min dotter, fröken Mina!“
“Min blifvande elev, gissar jag?“ sade guvernanten, i
det hon kastade en pröfvande blick på Mina, som stod der
mycket mera förlägen än hon hade föresatt sig att vara.
“Ja, så är det!“ sade frun i det hon tog plats i stora
emman och visade guvernanten på en mindre stol ett stycke
derifrån. “Var så god och sitt! Fröken kan väl vara trött,
tänker jag, eftersom hon kommer från resa.“
[-“Ah,-]
{+“Äh,+} det är inte så farligt!“ svarade guvernanten i
det hon helt obesväradt satte ifrån sig nattsäcken och gick
fram till Mina, hvars hand hon fattade, i det hon med
hjertlig ton sade: “Det gläder mig att få göra Minas
bekantskap, och jag hoppas att vi ska’ komma väl öfverens!“
Fru Anderson trodde inte sina öron. Mina, sade hon
helt enkelt; inte fröken!
“Ah, vänta mig!“ tänkte frun inom sig, “jag ska’
minsann lära dig annat, jag, min stolta adelsmamsell!“
Men som hon höll på att öppna sin mun, blef hon
ännu mera förvånad, då hon fick se guvernanten helt
vänligt och obesväradt trycka Mina i sina armar, och säga
med don gladaste min i verlden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
