Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett allmänt jubel bland gästerne. De stego upp från
spelborden och tackade henne allesammans, och hon mottog
deras artigheter utan all tillgjordhet, men också utan allt
skryt med någon öfverdrifven blygsamhet. Med ett ord,
Julie var aftonens lejoninna, och fru Anderson och Mina
voro af henne alldeles fördunklade, hvilket icke litet fdrtröt
åtminstone den förra.
Yid supén föreslog brukspatronen en skål för värdinnan
i huset, om hvars goda omdöme och sinne för bildning och
uppfostran, hennes val af lärarinna för sin dotter bar ett
så lysande vittnesbörd. Fru Anderson neg och tackade och
skulle låtsa se glad ut, men var färdig att spricka af harm.
Herr Anderson höll också tal, och det inte mindre
än tre stycken. Först för gästeme, och så för landstinget,
och till slut — fru Anderson trodde att hon skulle sjunka
— för guvernanten.
Det sista talet var det hästa af alla tro, ty der kom
hjertat med i spelet, och det gjorde herr Anderson vältalig
på sitt vis.
“Förut, ser ni, mina herrar,“ sade herr Anderson och
tittade än i taket och än i champagneglaset; ty det dracks
champagne i Andersonska huset den qvällen; “så hade jag
bara en hustru — och det kunde då vara nog som det
var —• och en dotter, hm! och det kunde också vara lagom;
men si nu så har jag två döttrar; för si fast vi ä’ såder
som folket är mest, och lilla fröken Schuli ä’ utaf annan
kaliber, så håller jag ändå af henne som en dotter, och
det gör gumman min med, och Mina också — jaja, det
förstås hon håller åf’na som en syster, hon, — och vi
skattar oss lyckliga att ha lätt henne i huset! Och vill
hon stanna hos oss tills det växer mossa öfver henne, så
gerna för mig!“
Och fast man skrattade litet åt sättet hvarpå skålen ,
föreslogs, så drack man den med ji jel i botten för
föremålet. Och när Julie svarade, att hon kände sig så
innerligt tacksam öfver att här ha fått ett hem, och att hon
skulle göra allt för att visa sig värdig detsamma — så
gret herr Anderson, och gästerna ropade “hör, hör!“ och
Mina såg förvånad ut, och fru Anderson tänkte sitt
vanliga: “vänta hon mig till i morgon!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
