Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och fru Anderson skyndade ut. Knappt hade hon stängt
dörren, och Mina sett att fadren tagit posto vid
reflexionsspegeln, förr än Mina med en ström af tårar slog sina armar
0111 Julies hals och hviskade:
“Goda, goda Julie!.. . Och det är för mig du lider så
mycken förödmjukelse. . . men jag skall tala om för mamma. . .
jag skall säga. .
“Du skall ingenting säga, Mina lilla! Du skall bara [-lofva-]
{+lolVa+} mig att aldrig återse honom. Han är det inte värd,
tro mig... tro din syster och din vän!“
“Ja ja, jag tror dig; men det är bra hårdt, det är
grymt att — nej, se inte så förebrående på mig, jag lof
var allt hvad du vill, bara du inte lemnar oss.. . hör du
det... du
far inte gå; ty 0111 du går ifrån mig så blir jag
en elak, sjelfvisk varelse ... ja, Gud vet hvad det blir af
mig, om du går!“
“Du dåraktiga, lilla barn,“ svarade Julie ömt, i det
hon kysste hennes brännande panna. “Jag skall inte gå,
jag skall gerna underkasta mig livad som helst för din skull.
Det var en dum stolthet hos mig, som nyss — men det
skall inte hända mera! -J ag har nu sett en vrå af din mors
hjerta, som försonar 111ig med alla hennes öfriga fel.“
“Nu kommer doktorn!“ ropade herr Anderson från
fönstret.
“Nå Gud ske lof!“ svarade frun ifrån dörren. “Och
här har jag vatten och citronsaft. Drick nu litet, min snälla [-flicka,-]
{+flieka,+} drick bara en endaste mun, så ska’ du få se att du
blir bättre.“
Och Mina försökte att dricka för att göra modern till
viljes. I detsamma inträdde doktorn, en helt ung man, som
bodde några hus derifrån, och som Lina sprungit upp till och
händelsevis råkat, just som han kom i trappan för att gifva
sig af ut på sjukbesöken för dagen.
Han helsade artigt men kort, och utan att akta på fru
Andersons många frågor och beskärmelser, gick
lian rakt
fram till den skjuka, fattade hennes arm, och såg forskande
på henne i det han kände på hennes puls.
“Här har varit någon stark sinnesrörelse som
förorsakat svimningen,“ sade han. “Jag hoppas på att det skall
gå öfver snart nog. Har ni blifvit ledsen öfver något ? Seså,
säg rent ut,
tv annars har jag svårt att ordinera något.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>