Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var just inga glada tankar hon hyste, der hon så
»att. Dottrens öga hade icke sökt hennes, det hade endast
letat efter den af modem hatade lärarinnans, och när det
funnit henne, hade det slutit sig på nytt, fömöjdt öfver att
se henne luta sig öfver hennes bädd.
“Man ska’ få se,“ tänkte fru Anderson i sitt bittra
sinne, “att hon slutar med att göra Mina kall och liknöjd
för sin mor också — då skulle jag just ha det trefligt här!
Henne som jag släpat och arbetat för; henne som jag håller
så innerligt utaf. Men det far inte ske! Förr ska’ hon
ur huset, om det också skulle göra flickan min sjukare än
hon är; ja, om det också skulle kosta henne...“
Här stannade fru Regina, fasande för sin egen tanke.
“Om det också skulle kosta henne lifvet!“ hade hon tänkt,
och den tanken, fastän icke till fullo uttänkt, slog henne
med förskräckelse.
Hvem sade henne väl att icke den bädd, på hvilken
dottern nu nedlagts, kunde blifva en dödsbädd? Hur
mången hade icke lagts ned som hon, frisk och full af lifskratt
och ungdom, och likväl icke stigit upp igen ifrån det
långvariga sjuklägret? Hvar fanns väl någon säkerhet att så
icke kunde gå äfven här?
Hon lutade sig ned och såg med allt mera ångestfull
blick på den bleka slumrerskan i bädden. Och hur hon
såg och såg, och hur hon tänkte och bäfvade, så började
isen omkring det hårda hjertat att smälta allt mer och mer,
och all den galla som ett otämdt lynne och ett sträfsamt
lif samlat i hennes själ, började att förena sig med det
smälta isvattnet och att droppe för droppe söka sig en väg
genom det stirrande ögat som i växande ångest hängde
fast, vid den slumrande dotterns drag.
Och så satt hon länge, och det blef alltmera lätt
omkring hennes hjerta för hvarje tår som rann bort; men det
blef på samma gång, tyckte hon, allt mera skumt för
hennes yttre blick. »Snart såg hon icke mera sin dotter;
hennes öga flyttade sig omkring
riumuet, fästande sig irrande
än på ett föremål än på ett annat. Det var som om hon
ville i en enda bild sammanfatta alla de spridda drag
som påminde om hennes sofvande barn. Jfu fäste hon ögat
på den lilla byrån vid fönstret der hennes spegel stod; nu
på fönstret sjelf der den lilla myrten blommade som hon [-sjelf-]
{+ejelf+} planterat då Mina fylde sitt tionde år; det var just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
