- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
253

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Besynnerlige herrn“ - 2.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af: de flämtande lågorna tycktes ta farg och lif igen. Inom
några minuter öppnade hon ögonen på nytt, och såg nu
redigare, men med ett uttryck af tviflande förvåning, än
på elden, än på den besynnerlige herrn, som lutade sig
ner öfver henne.

“Hvar är jag?“ stammade hon. “Eld! Herre Gud,
så skönt det värmer! Men hvar är Maria? och hvem är
ni? Säkert en Guds ongel, som han sändt mig till hjelp i
eländet!“

“Seså, seså. .. tala inte så mycket... en syndig
men-niska är jag bara. Men nu ska’ ni ta’ några droppar vin
till. Se så der ja, svälj nu försigtigt. Smakar det bra?“
“Ja, ja!“ hviskade den sjuka, “det stärker så
underligt, men hvar är flickan, hvar är mitt barn?“

“Hon kommer strax. . . hon har gått efter litet mjölk
och bröd, och ett par ljus. Det är ju julafton, vet jag.“
“Julafton!“ suckade den sjuka, med ett sådant uttryck
ut’ sorg och förtviflan, att den besynnerlige vände sig bort
för att torka en tår ur ögat; “julafton! och min flicka har [-ingen-]
{+iugen+} jul, hon!“

“Seså, klaga inte nu ... er lilla flicka har skaffat oss
alla jul! Var lugn, det ska’ nog bli bättre. Hur länge
nedan va det ni åt sist?“

“Jag tror, att det var i förrgår . . .jag vet inte .. .
jag har varit så sjuk... jag trodde, att det skulle bli slut
i dag, men vår
Horre ville väl inte ta’ mig till sig än, då [-han-]
{+lian+} skickat en god menniska till hjelp i min nöd! Fast,
livad har jag att lefva för... jag arma eländiga varelse!“
“Ert barn!“ svarade den besynnerlige, med allvarlig
stämma.

“’Ja ja, mitt barn, mitt stackars, välsignade barn!“ och
stora tårar rullade utför hennes infallna kinder.

“Seså, gråt inte, det gör er sämre igen.“

“Nej, låt mig gråta, det stärker ... det lättar!.. . Ack,
livad det värmer skönt ifrån brasan.. . här har inte varit [-eld-]
{+old+} på två dar. . . och det är så kallt ute. Men hvarför
kommer inte Maria, hon behöfver nog värma sig, hon
stackare! Tyst, nu går det i porten. Hon kommer!“

. Och den sjuka försökte att resa sig upp, men då vid
donna rörelse det trasiga linnet föll ned öfver hennes
afma-tfrade axlar, så gömde hon dem på nytt med en känsla af
blygsel under det torftiga täcket, och tillslöt
ögonen; medan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free