Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Besynnerlige herrn“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina skyddslingar. Kunde falla grannen in att ta’ veden
af dem, och mjölken med. . . får väl kanske gå upp till
vaktkontoret; för att träffa någon här bortåt, dot är då inte
så vanligt just. Får väl se, när jag kommer ner i hörnet... i
kanske att, julaftonen till ära, herrarne ä’ så goda och titta
hitåt.“
Och så var det verkligen. Midt utanför det så
kallade ‘Lambyska verket’ stod verkligen en konstapel och
tittade mycket förnumstigt upp åt gatan till Träskot,
der-ilrån något gräl hördes. Den
besynnerligo herrn rörde
sakta vid hans axel, och i det konstapeln vände sig om,
gjorde han genast honnör, och det lika artigt, som om han
stått framför sjelfva öfverståthållaren.
“Hör nu konstapeln, var beskedlig och gå ett slag
uppåt Vestra gatan till n:o 34; der bor en stackars sjuk
qvinna med ett barn, en flicka på en sju eller åtta år. ..
och det är någon, som skaffat dem litet mat och ved i
qväll...“
“Jaha, jag förstår,“ svarade konstapeln, i det han gjorde
ny honnör.
“Men midt emot i portgången bor någon, som kanske
kunde iå lust att dela med de stackarne.“
“Vänta litet... trettifyra ... till venster i portgången?“
“Ja, alldeles.“
“ÅM, nu vet
jag, der bor en gammal markatta, som
heter Hindell.. . och hon har folk, som bor inne hos sig.“
“Just den är det... nu kommer jag ihåg hvem rösten [-tillhoi’de-]
{+tíllhoi’de+} .. . håll ögonen på dem litet, så kan den der, som
hjelpte mor och barn, vara lugn för dem tills i morgon.“
“Jaha vaserra, jag ska’ gå upp och säga Hindellskan
några ord i förbigående, så den der som hjelpt de
stac-krarne,“ forsatte konstapeln i det han blinkade slugt på
ena ögat, “kan vara alldeles trankil.“
“Tack, tack,“ svarade den besynnerlige, i det hans
ena hand stack fram under kappan, och närmade sig
konstapelns, hvilken gjorde en häftig rörelse, som om den knutit
sig om något, hvilket den icke gerna ville förlora, medan
andra handen låg stadigt qvar vid^ schakåskärmen till en
den mest
vördnadsfulla honnör som
väl någon
poliskonstapel i verlden gjort på någon julafton här i tiden.
“Underlig kurre, det der,“ sade konstapeln för sig sjelf,
i det han vek af uppåt Vestra gatan, sedan han vid hörnlyktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
