Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Besynnerlige herrn“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en skugga tätt utmed husraderna, och som alltid väckte
vårt löje. Ofta när vi gingo från skolan, följde vi efter
honom, fem eller sex stycken, för att härma hans
sväå-gande gång, och hans hastiga, nästan trippande steg, —
en gång minns jag till och med, att en af kamraterna gjorde
i ordning en dugtig snöboll och slog honom midt i ryggen
med den, hvarpå vi allesammans med den oskyldigaste min
i verlden stälde oss att se in i fönstret till en boklåda.
Men han hade nog märkt hvarifrån presenten kom, och
man tänke sig vår blygsel och förskräckelse, när han vände
sig om, gick rakt fram till oss, och sade med sin milda,
om också inte särdeles melodiska röst, medan han såg på
oss med ett halft smålöje kring de tunna läpparne:
“Ni ska’ inte krama snöbollarne så hårda, små gossar,
för då kan ni göra illa någon.“
Och utan att säga något vidare, fortsatte lian sin gång
på samma sätt som förut; men vi pojkar kommo öfverens
om att aldrig mera hvarken skratta åt eller kasta snöboll
på honom, så mycket kände vi oss slagna utaf hans stilla
väsende och den milda förebråelse han gaf oss.
**Han var en försyn för en mängd fattiga familjer, och
på sitt stora gods var han afhållen som en far. Han hade
för den ytlige betraktaren sina löjliga sidor, det är sannt,
men hvem har icke dem? Funnes det så mycket gediget
guld på botten af hvarje menniskosinne, som det fanns hos
den besynnerlige mannen, så stode det bättre till med
menskligheten, än det gör.
Ty den lilla episod ur hans tysta och menniskovänliga
lif, som jag här omtalar, sedan jag af en händelse kommit
i beröring med en af de handlande personerna i den lilla
romanen ur verkligheten, var långt ifrån en enstaka företeelse.
Den besynnerlige mannen tänkte som den store
romaren, hvilken ansåg hvarje dag förlorad, under hvilken han
icke utfört en ädel handling. Och om det smygande
förtalet skulle haft rätt, om det funnits en mörk skugga i
hans lif, så hade han också försonat den bättre än
mången, som kanske varit -mera felaktig än han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
