Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 3. - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Måtte det, med Guds makt!“ svarade Janne lugnt,
i det han fortsatte sitt arbete.
“Jqjo, ser en på,“ mumlade farbror, i det han linkade
af nedåt sin och broderns byggning, “det vore väl han fick
något i vår, så han kundo betala mjölet som han lånte i
julas. Får lof te höra med Nils om han har tagit virket
på skogen . . . lun, tocke onödigt gQra, kunde inte di gamla
armarne ha dugt ännu ett par år?“
Och medan gubben på detta sätt, muttrande för sig
sjelf, gick ner åt byggningen, stod Janne qvar och fortsatte
sitt arbete, under det han emellanåt tittade neråt sjön, der
båten lade till och de båda fruntimmerna stego i land.
“Det ä’ fäll allt pigan,“ sade han för sig sjelf, i det
han yxade på en af de nya gistarmarne, “hon har schalett
på sig. Djäkeln, si bara så lätt hon hoppar på stenarne
dernere! Alldeles som kalfvarne, när di första gången
kommer ut på grönbete. Men, hvad är det värdt to gapa på
det?“ och så yxade han på det torra granvirket så, att
spånorna yrde högt i sky, i det han gnolade pä en visa.
som den tiden var mycket allmän i skärgården:
»Amanda grångar sig ner till stranden,
Der tar hon afsked ined hvita handen;
Der fick hon först sina cigqn opp,
När Herman for med en annan bort!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
