Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett hoppa på stenarne nere vid sjön. Solen .sken varmt
och vackert, schaletten hade hon lagt af sig, och stod nu [-barhulvad-]
{+barhufvad+} framför honom med ett rikt, något rödskiftande
hår i en tjock fläta omkring det ungdomliga hufvudet.
“God dag!“ helsade Janne igen, så godt han kunde,
ty Gud skall veta, att han i det ögonblicket var mycket
mera öga än mun.
“Ar det fiskarn sjelf?“ frågade flickan, i det hon såg
nyfiket än* på honom sjelf, än på hans arbete.
“Måtte det,,“ menade Janne förläget i det
lian strök af
sig mössan, som han vände och tummade mellan fingrame.
“Nå, det var roligt,“ ropade flickan skrattande och
visade der vid ett par tandrader, friska och
livita och
lysande som perlor; det är visserligen sannt, att munnen
var något stor, men så voro läpparne så mycket rödare,
och en liten rak näsa samt ett par stora, glada, blå ögon
med mörka ögonhår och ögonbryn skämde icke bort det
täcka ansigtet; “vi lär’ bli grannar i sommar, vi!“
“Jaså,“ stammade Janne, alltid lika förlägen,
“mam-sella ska ...“
“Usch då, jag är ingen mamsell, kommer aldrig i
frågan!“ skrattade flickan på nytt; “jag är bara jungfru,
jag, jag tjenar hos kungli’
sekteras, som ska’ bo
dcroppe.
Herre Gud
livad här är vackert, och hvad det ska’ bli
trefligt!“
“Jaså, så att jungfrun tycker
0111 landet’?“ vågade
Janne ändtligen fråga, sedan han betänkt sig en god stund.
“Jo, clet kan han lita på! Gud bevars för stan! fast
den är nog bra, den med, när en
far lof att vara der;
men se landet, det är bäst ändå, det. Der får man se
grönt hvar eviga dag och höra vattnet plaska och foglame
uvittra! Ska’ man höra det i stan, så får man lof att ge
sig af ut till Djurgåln, och då ska’ man klä’ sig, gud
bevars. Och der sir menniskoma bara på hvarann. Nej,
tacka vill jag landet! Se, jag är uppfödd på landet, för
jag var barnhusbarn, när jag var liten. Men nu liar jag
tjent hos kungli’ sekterns i fyra år, och det är ett så
innerligt beskedligt herrskap så. . . Men hvad ska’ det der bli
?“
Och medan hon pratade som en. skata, slog hon sig ned
på en af
stockarne bredvid Janne, och pekade på
lians
arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
