Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 3. - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ät, du har ju inte fatt i dig’ ett Guds lån sen i morse,
gossen min.“
“Jag önskade jag aldrig behöfde äta ett mål mer i
all min dar!“ mumlade Janne för sig sjelf, i det han
kastade yxan ifrån sig och långsamt gick den gamla
trätrappan upp till farstuqvisten, medan gumman, der hon stod
i solskenet, i den öppna dörren, fundersamt puttrade för
sig sjelf:
“Ja, har inte Janne sett sjörån, så vill jag inte vara
en kristen menniska! Ställer inte jag ett par jernskollor i
kors vid dörrn i qväll, så kalla mig ett troll, den som
har lust.“
Och dermed gick gumman in för att lägga upp
potatisen. Men när Janne kom upp för trappan, vände han
sig ännu en gång utåt sjön, just lagom för att se bondens
öka med de båda fruntimren uti svänga om udden vid
alarne och ta’ vägen bakom dem utåt fjärden, medan ett.
guldglittrande band af solljus lade sig öfver strömfåran
emellan stranden der han stod och udden der båten
försvann, liksom den velat säga: “Ser du, Janne, det ligger
både djup och höjd, både sol och vind emellan henne och
dig! Den flickan är inte ämnad för din sneda stuga.“
Och derpå gick han in och åt — för första gången
på mången god dag utan förnöjsamt sinne, och utan
matlust — den tarfliga middag, som hans gamla mor lagat åt
honom vid den svarta och nedrökta spiseln i den takbrutna
kojan, der han nu kände sig ensammare än förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
