Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiga ärm omkring (let der smala och böjliga lifvet, eller
att, när man hade en sådan der kamrat vid akteråran, så
skalle det kunna
kännas betydligt lättare att lägga ut sina
skötar, än då man satt ensam i båten, eller fick lof att
käxa på den linhårige pojken, att han inte skulle somna
last han rodde. Möjligen tänkte han också, att om de der
perlorna och juvelerna som glittrade i årans spår, skulle
iå det infallet att taga fäst form och samla-sig i båten i
stället för att bli vatten igen, så skulle det inte vara så
svårt att förverkliga den första tanken. Janne var
visserligen ingen poetisk natur; det är i allmänhet icke våra
skärgårdsfiskare; men hvarken mullvaden eller tordyfveln äro
särdeles poetiska, der de gräfva, den ena i jorden och den
andra i något, som man kanske icke bör nämna då man
talar om en försommarqväll; och ändå finns det en
tidpunkt:
i båda dessa praktiska varelsers lif, då de, kanske mot sin
vilja, blifva poetiska. Det är, när kärleken börjar vakna
hos dem. Då strider den lilla halfblinda jordkryparen som
en Jijelte för sin sköna, och den andre höjer sig på sina
blåglänsande vingar upp. ur sin opoetiska bädd och surrar
omkring med ljudelig klang i den rena aftonluften.
Janne var denna afton just i ett sådant predikament.
Han höjde sig, för första gången i sitt lif, upp ur den
träl-dom, i hvilken möda och fattigdom störtat honom, och det
sjöng inom honom, fäst han ej kunde hitta ord till sången.
Det finns endast tvänne jcmlikhetsbefordrare här i verlden,
kärleken och döden. Inför dem äro vi alla likstälda, hvad
stämpel vi än
hära inför alla andra makter, af hvilka vi
sättas i rörelse. Hur det var med
Kristinc, är icke liitt.
att säga. Kanske kände hon, med qvinnans vanliga takt
i dessa förhållanden — ty i det fallet äro tjenstflickan och [-verldsdamen-]
{+verldsdameu+} af samma kött och blod — att tystnaden
började blifva betänklig, ty när de kommit en bit ut på fjärden,
afbröt hon den helt hastigt, med en af dessa konventionela [-fraser,-]
{+lraser,+} dem man får höra lika ofta på bondlandet som i
staden:
“Hvad det är bra vackert i afton!“
“Måtte det,“ svarade Janne entonigt.
Och så blef det tyst en stund igen; men det var
återigen Kristine, sonl afbröt tystnaden.
“Är det långt qvar tills vi ä’ framme?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
