Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så lugnt och stilla hade det ti’oligen kommit att
gå hela sommaren, och något resultat utaf Jannes
kärleks-funderingar hade väl aldrig
blifvit af, om icke en sak
inträffat, som tvingade hans lugna natur att taga ett steg i
en riktning, som han troligen sjelf
aldrig drömt om att han
skulle göra. Och den märkvärdiga sak, som inträffade, var
nämligen att det strax efter midsommar blef ett dansgille
i byn på andra sidan af ön.
Der fanns nämligen, bland andra, en dräng vid namn
Kalle, som samma år hade varit ute på sin första
beväringsexercis, och som, när han nu kom hem, var en alldeles
märkvärdig karl, icke allenast i egna ögon, ty det var han
till en god del redan förut, utan också i alla andras, i
synnerhet i flickornas. När han kom svängandes med [-beväringsmössan-]
{+beväriugsniössan+} på ena örat, och tuggbussen på motsatta
sidan för att komplettera snedheten, som alltid anses
mili-tärisk, under det han slängde litet med venstra benet,
ungefär som en tupp, som fått lera mellan tårna, så var
han komplett oemotståndlig. Hlog han då till på köpet
upp sin språklåda med ett och annat ‘bongmål4 från
Ladugårdsgärdet och en och annan frisk visa från
beväriugs-marscherna, så var det icke tänkbart för en rättskaffens
skärgårdsjänta att kunna försvara sig längre. Kalle var
ovilkorligen lejonet i trakten.
[-Oin-]
{+Om+} det skulle behöfvas något bevis för, att
sven-skarne i sjelfva verket äro en krigisk nation, så är den
drumliga bondpojkens förvandling genom fjorton dagars
vapenöfning ett ganska talande sådant. Den mest sömniga
natur får ett visst pli på sig; den mest långtänkte drönare
får en liten portion qvicksilfver i kroppen. Och
beväringsmössan, det första vapen
lian skaffar sig och det sista han
lemnar, den behåller han som en trofé från den tiden då
han stod under
krigsartiklarne. Det bästa beviset på sin
kärlek för beväringsinstitutionen har han dessutom gifvit
deruti, att han gjort henne till ett femininum, kollektivt
taget naturligtvis. Hän säger alltid ‘beväringa ho‘, när
det gäller truppen tillsammans. Kalle hade genomgått en
fullständig metamorfos, medan han var borta. Då han gaf
sig af till
‘lagålsgäle‘ som det heter i skärgården, var han
en vanlig, linhårig, tungrodd, något koqvick, men temligen
vensterhändt skärgårdsdräng af den sorten, som man kan
få se hvar som helst på holmarne derute; när han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
