Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot det tonfallet, så låtsade Janne icke liöra något, förr
än ropet kom en
gång’ till, och då med mycket mjukare
tonfall än förut. I)å vände han om och kom tillbaka till
Kristine, som hade stannat högt uppe på backen under en
vacker slokbjörk, och som
såg’ på honom så vänligt och godt
som sjelfva skogsfrun, när hon vill locka en jordisk syndare
i sina nät. Björkens ljusgröna lockar flöto ned omkring
den unga fiickan, liksom de varit hennes egna, och
morgonsolens varma rodnad lekte på hennes friska ansigte, så att
Janne blef helt solblind, när han såg henne i
ögonen, “liopte Kristine?“ frågade Janne stammande.
“Ja,“ svarade Kristine, på en gång brydd och leende,
“jag tycker det vore så ledsamt, om Janne skulle vara
ond på
111ig, se’n han tagit mitt försvar så som han gjort
i denna q väll. Låt oss vara vänner nu, och så är det
bra igen.“
Och hon räckte honom handen. Janne tyckte att han
på en gång fick ett sådant förunderligt mod i sig, hela
förlägenheten var som bortblåst, och
lian fattade flickans
hand, och utan att han visste hvad han gjorde, så drog
han henne intill sig, och
I1011 visste säkert icke heller hvad
hon gjorde, ty hon följde med, lika godvilligt som 011 liten
burtam fogel. Och ingen af dem sade ett ord, men också
dröjde det icke länge, förrän den vackra gruppen upplöstes,
och de åter vandrade hemåt vid hvarandras sida, men nu
vandrade de hand i hand genom skogsdungen.
“Herre Gud!“ tog Janne slutligen till ordet, “jag tror
rakt åf aldrig, att jag är vaken. Kan Kristine tycka aldrig
så litet om
en så’n fattig stackare som jag?“
“Ja, inte vet jag,“ skalkades Kristine, i det hon gjorde
ett mycket vanmägtigt försök att draga sin hand ur hans,
“men så tokig kan man väl vara ändå, kära Janne.“
“Ja, si nu vet jag då aldrig på
hvilken fot jag ska’
stå utaf glädje! För nog har jag tyckt om Kristine ända [-se’n-]
{+se’n+} första stund
I1011 kom till mig på backen och gjorde
opp
0111 strömmingen; men aldrig kunde jag tro, att
Kristine skulle kunna tycka om mig igen, inte. Ku ska’
farbror bli litet flat, — och mor se’n, livad hon ska’ bli’ glad!
Och hvad alla di andra pojkarne ska’
bli" afundsjuka på
mig. Säg mig nu bara ett endaste ord, Kristine lilla, ska’
vi gifta oss te hösten?“
“Kej, kära Janne, det går inte an!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
