Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne
- 9.
- 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trofasta ögon, att hon inte kunde vända hort det igen, och
innan hon visste ordet af, var den första kyssen både tagen
och gifven utan andra vittnen än den klara
sommarmorgonen, den strålande solen och de små muntra fåglarne, som
qvittrade i björktopparne.
Och så vandrade de åter igen framåt på hemvägen,
visserligen icke särdeles brådskande ; men det var ju också
god tid. Och hvarje gång de stannade utbrast den
genom-glade Janne uti de mest högljudda välsignelser öfver
‘melang-tären Kalle’, som han visserligen kastat i vrån, men som i
alla fall var den närmaste orsaken till att allt blifvit klart
emellan dem båda.
*
10.
“Verlden vet, o Frithiof, hvad trenne veta," sade
Tegnér, och i de orden sade han en stor sanning, som icke
blir mindre för det att Ilåvamål sagt den förut. Så blef
det äfven här. Janne kunde icke låta bli att i sin
öfver-svallande glädje tala om saken för sin gamla
mor, naturligtvis under tysthetslöfte. Lika naturligt var också, att
gumman icke skulle knnna tiga med en så märkvärdig
händelse, som den att hennes Janne knipit sig en så rar
Stockholmsflicka, som Kristine. Och som det sqvallras nätt opp
lika gerna i skärgården som på någon annan fläck på
den syndiga jordens yta, så utlades saken nu på
alla-möjliga sätt både när och fjerran, och omtalades på olika
sätt, allt efter de utläggandes kön och ställning.
Flickorna tyckte, att Kristine var tokig, som ville gifta sig
med en futtig fiskarråtta, som de sjelfva förut icke ansett
så alldeles ovärdig att lå taga hand om deras egna öden;
karlarne ansågo Janne för galen, då han tog sig en hustru,
som dessutom vore så bortskämd i mat och dryck och
kläder, som en rättskaffens Stockholmsjungfru bör vara.
Farbror var ursinnig, och talade icke om annat än att han
och brodern genom det giftermålet till slut skulle lå sig
ett helt tiggarfölje på halsen, — “men si, den som ger
dom en enda brödbit, det ska’ då inte bli’ vi, inte!" så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0316.html
