- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
333

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de långa öronen som återstodo, och som någorlunda lyckats [-mig,-]
{+jnig,+} så slog hon mig en rätt bastant örfil, och förklarade
,att hon inte tyckte 0111 mig mera.

“Det fick du för att du narrades,“ sade Emelie
allvarsamt, och såg på mig med de der stora ögonen, som redan
nu tycktes kunna se midt igenom en menniska.

“Narrades? Hvad menar du med det?“ frågade jag
förlägen, sedan lilla Agnes tagit sin tillflykt in till mamma, [-lör-]
{+för+} att visa henne att åsnan inte alls var densamma.

“Jag menar att du bestämdt inte hade klippt den der
gumman på åsnan,“ sade Emelie, “för den var mycket
bättre än alla de andra.“

“Jolio, men jag har klippt den!“ fortsatte jag envist,
ty jag skämdes tala om att jag hade ljugit, och derför
ljög jag fortfarande, “fast jag inte just nu kan klippa en
Ukadan.“

“Fy, att du skall narras på det sättet! Nu tycker
jag inte
om dig mera.“

“Jaba, då får du låta bli, om du vill. Jag tycker
inte 0211 dig heller, utan jag tycker mycket mera om
lilla Agnes.“

“Som ger dig örfilar?“

“Ja, hon förstår inte bättre ännu. Men Agnes är
vacker och snäll hon, då du deremot...“

“Ar ful och stygg, menar du? Ja, det säga
alla, och
då måtte jag väl vara det, fast jag sjelf tycker att jag
försöker vara så snäll jag kan. Pappa är den enda som inte
säger det — men han förstår ingenting, säger mamma!“
“Emelie!“ hördes fruns röst inifrån förmaket, och den
lät skarpare än vanligt.

“Ja, mamma!“ ropade flickan och skyndade in.

Jag satt qvar och skämdes erbarmligt, men ville ändå
söka att hålla kuraget oppe. Jag tog på nytt saxen och
ett papper, och
försökte min lycka. Nej det var omöjligt:
det ville inte bli annat än en hare, och nu fick han till
på köpet katthufvud. Men medan jag klippte, hörde jag
fruns vredgade stämma inifrån. Hon talade visserligen
sakta, så att jag inte kunde höra orden, men tonen var i
sanning inte mycket uppmuntrande. Agnes gret och
snyftade och bäst som jag satt der lyssnande, höjde frun
stämman och sade så att jag tydligt hörde de sista orden:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free