Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jo jo, clet kan nog’ hända! Hon brukar vara mycket
kort om hufvudet af sig. Men det är annars en snäll
gumma, bara
man förstår sig på henne. Kom
iram och
sitt här vid fönstret... jag håller på och skrifver, som
du ser.“
“Hvad är det
för slag du skrifver, du?“ frågade jag,
sedan jag sett mig omkring i det mer än
tarfliga. rummet.
“l)et är engelska!“ svarade Emelie med en viss stolthet,
“jag har börjat på att lära det på sista året, och vet du,
jag kan redan inte så litet.“
“Du tänker således fortfarande på att bli guvernant!“
“Ja, om det är någon möjlighet, så vill jag bli det
när jag blir äldre. Mamma tycker visst inte om att jag
arbetar
om söndagame, men det måste jag, för under
veckan har jag inte tid.“
“Ar din mamma i kyrkan?“ frågade jag litet tvekande,
ty gummans ord lågo
mig ännu i hågen.
“Ja det är hon! mamma går mycket i kyrkan nu
sedan pappa dog. Och alltid tar hon Agnes med sig, fast
lilla Agnes tycker inte att det är mycket roligt, inte...
men det kan inte hjelpas.
.lag går nog Merna i kyrkan,
jag också; men inte tror jag att Gud blir ond för att man
vill arbeta för att kunna bli någonting, när man
ingenting har.“
“Ila ni då alldeles ingenting?“ frågade jag förvånad.
“Jo mamma har fyrahundra riksdalers pension, men
vi få inte mera än två, för de andra ska’ gå till betalande
utaf pappas skulder. Så att
nog ha’ vi till hyran, men det
andra
lå vi lof att skaffa oss sjelfva.“
Och på detta sätt pratade vi 0111 huru vi båda hade
det,
om våra förhoppningar och våra motgångar. Jag
anförtrodde Emelie huru gerna jag ville till teatern; men hur
jag tvangs att fortsätta med min nuvarande sysselsättning
af brist på medel att kunna komma dit jag ville.
“Handeln kan jag inte tåla,“ sade jag slutligen, “och
inte duger jag till den heller ... man ska kunna prata och
vara artig och hugga till dyrt, och det förstår jag mig
inte på. Då ger jag
mig hellre i ett handtverk så länge...
tills jag blir tjugoett år, men då. ..“
“Då ger du dig till teatern?“ frågade Emelie.
“Jo det kan du lita på! Och en stor aktör ska’ jag
bli. . . och du skall sitta på första raden och applådera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
