Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt mig när jag spelar Karl Moor i
K,öfv arbandet! jag kan
redan hela rollen utantill, du! Får jag låna en schal att
begagna till kappa, så ska’ du tå höra!“
Och Emelie skaffade mig skrattande en gammal
rödrutig ylleschal, som jag draperade mig uti, och inom ett
ögonblick var jag djupt inne i Karl Moors roll, och skrek
och gastade så att fönsterluckorna skallrade.
Emelie skrattade och gret om hvartannat, och
applåderade af hjertans grund.
Men just som jag var i
biista taget, så öppnades
dörren, och modern inträdde, förande lilla Agnes
vid handen.
Hon stannade som förstenad i dörren; men jag hvarken
hörde eller såg.
[-“Hvad-]
{+‘‘Ilvad+} är detta för ett ogudaktigt lefverne midt på
söndagseftermiddagen?“ ropade hon med en röst hvari den [-gainla-]
{+ganila+} skärpan var uppblandad med en viss salvelsefull
helighet, som gjorde den ännu obehagligare, “livad tänker
Emelie på, och hvad är det för en gosse?“
“Snälla mamma!“ sade Emelie bedjande, i det hon
närmade sig modern, “det är gossen som jag talte med
mamma om... han ville bara visa
mig hur de spela på
teatern.“
“Teatern är ett syndens näste,“ svarade modern, “och
jag förbehåller
mig att något sådant spektakel inte kommer
i fråga här mera. Du är mycket välkommen hos oss,“
fortfor hon, vändande sig till
mig, i det hon tog af sig hatt
och kappa, “men en gudlig bok är nyttigare
för ungdomen,
än sådana der verldsliga nöjen.“
Jag tog mycket förlägen af mig schalen, och bugade
mig tafatt utan att svara. Under tiden hade Agnes gått
fram till systern, och sade nu till henne i det hon visade
på mig:
“Ar det han som hade skuggspelet när jag var liten?“
“Ja, Agnes lilla, det är det.“
“God dag du!“ sade Agnes helt frimodigt i det
hon
kom fram och räckte mig sin hand:
hon var ännu vackrare
än
fiförut, och det lockiga, blonda håret sken som guld
der det låg utspridt öfver den svarta
klädningon, “hur
mår du?“
“Jo tack, hur mår lilla Agnes sjelf?“
“Jo jag mår nog bra, men pappa han är död, han,
och nu ska’ du inte få någon örfil mera utaf mig, för nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
