Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utseende
och hela min figur hänvisade mig till lustspelet
eller farsen, så drömde jag om tragedin! Karl Moor hade
jag visserligen slagit ur hågen, sedan jag såg den spelas
i landsorten af en skådespelare vid namn Eklund, som dog
några är derefter,
oc-h i hvilken utan tvifvel en stor
tragiker gick förlorad på det vanliga sättet: genom brist på
själsodling och öfverfiöd på goda vänner. Men jag
spekulerade nu så mycket starkare på Frans Moor, och
Wallen-stein var mina nätters dröm och mina dagars oupphörliga
trängtan.
Under tiden spelade jag dock betjenter — och folk, när
jag inte var den underjordiska rösten — det vill säga, när
jag inte satt i
snfflörluekan.
Ack, om de endast visste, de lyckliga artisterna vid
ett lands första scen, hvad det vill säga att spela folk i
landsorten; huru skulle de icke välsigna sitt öde, äfven
med bortfallande af
flitpenningame, och trots de årliga
kon-trakterna. Om dc hade en aning om hvad det vill säga
att spela fyra,
fem eller sex olika roler i samma stycke,
af hvilka ingen är framstående; men alla fordra olika
gri-mcriug, olika klädsel, och olika utförande! Kanske skulle
de då inte se ned så förnämt på de stackars
landsortsaktörerna som bära yrkets hela tunga, utan att iå njuta
något af dess behag!
Men hvad säger jag? Icke njuta något af dess behag!
Ack jo, det låg dock ett stort behag i detta resande från
ort till ort, från stad till stad. Att vara tjugutvå år, och
sin egen herre på skjutskärran, så länge penningarne räckte!
Att sitta der fri och oberoende i den herrliga
sommarmorgonen och blicka ned från den ofjädrade stolen
öfver
sjö och land, öfver leende dal och blånande höjd, medan
den trinda bondhästen nystade af framåt på den slingrande
landsvägen, och skjutspojken sjöng sina mer eller mindre
lustiga visor för ‘herra‘ som ‘var så gemena åf sig så
de ville höra dom?‘ Det var dock något, detta! Lätt om
hjertat och lätt om bröstfickan var man, god aptit och godt
samvete hjelptes åt att göra gästgifvarmors enkla frukost
till en lukullisk måltid, och när qvällen kom, tog map sig
en lur mot skjutspojkens axel, som om man hade legat på
ejderdun!
Och de små, vänliga städerna
seda», der anspråken
den tiden voro så ringa,
och der ett hyggligt bemötande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
